…
Små naturliga ljud, detaljer i tystnaden. Så som en vindpust, kylskåp som brummar till en aning när det laddar upp kyla. Måsar som gastar utanför. En klocka som tickar oförtruten mot framtiden, och mot slutstationen för Kai Tomas Lundin. Det är nånting trösterikt med döden. Tänk om man måste leva för evigt? Speciellt i en sån här galen värld. Nä jag vill så klart inte dö än… men jag vill nog dö så småningom. Oftast brukar det nog ske hur som helst. Så det är egentligen inget man behöver bekymra sig om.
När det blir strömavbrott, blir det så där öronbedövande tyst. Vilket vittnar om att det är en massa skadliga ljud som ligger i bakgrunden för oss hela tiden. De flesta elektriska och magnetfält o radiovågor? Det är troligtvis därför det anses vara så hälsosamt att gå i skogen, bara massor av naturliga ljud. Inga destruktiva ljudmattor? Och luften så klart. Och det visuella.
Jag var rädd för tystnaden långt in i livet, och fyllde min tillvaro konstant med distraktioner, ljud och bild. Somnade lättare till Thin Lizzy, än tyst omkring mig. Men egentligen var det inte tystnaden jag tyckte var skrämmande, utan bullret inifrån. Dvs oro, rädslor, samvete, och spöken. hjärnspöken. Jag tror nämligen inte på spöken, annat än de vi själva skapar i vår hjärna. Och i min hjärna, i min själ har det minsann varit bullrigt.
Men nu är det lite annorlunda. Jag räds inte mina känslor, jag räds inte döden, jag räds inte sjukdom. Jag litar mer på mig än på andra. Jag litar mer på mig än ”experter” och ”oberoende faktagranskare”. Jag går inte omkring och är rädd i så stor utsträckning vad folk tycker om mig. Och inte ens de närmaste av vänner, låter jag styra mig med känslor och utpressning, ej heller låter jag mig styras av om de tar kontakt eller inte. Jag tänker att det finns fler… miljarder människor i den här världen. Så det går kanske att hitta de som faktiskt vill prata med mig, bry sig om mig lite grann ibland. Så även när folk som jag kommit att tycka mycket om, och se upp till, bara upphör med intresse för umgänge och ombry… så släpper jag dem bara… no hard feelings, men ”ha ett underbart liv” o så knatar jag vidare. En förutsättning för att det ska fungera tror jag är att ha mött sina inre demoner, och krympt ner dem till små ynkliga skuggor av sitt forna uppförstorade mörker. Dessa ”spöken” livnär sig nämligen på rädsla, på att man vänder dem ryggen, och låtsas att de inte finns. Och då kan de bli hur stora som helst. Tills man ”punkterar” dem, genom att möta dem ansikte mot ansikte, så att säga.
Det är en lång process så klart. speciellt för folk som likt mig kommer från dysfunktionella familjer. Och det finns inget enda facit om hur man gör. Ingen instruktionsbok.
Jag har blivit kompis med min sorg, mina rädslor, min ilska… nu återstår bara det svåraste, att bli kompis med min lycka… med kärleken… och med tillit. Men TV:n är allt som oftast avstängd nu för tiden. Bara vissa utvalda program, kan ytterst sällan bli aktuella att se. Just nu är det enstaka avsnitt av the Mentalist kanske 2 ggr i veckan. Och det Brittiska programmet där två snubbar åker runt o köper antikviteter. Så kanske 4-5 ggr i veckan tittar jag på TV. För tio år sedan tittade jag nog 4 timmar om dagen. Jag trivs med tystnaden nu för tiden, för jag har inte så mycket spöken och buller inuti. Och det jag har, kan jag hantera utan att fly.
Läser ”På naturens axlar” AV Anne Sverdrup-Thygeson
En bok fler borde läsa för att förstå sambanden i naturen, och hur vår respektlöshet för densamma håller på att skapa fler katastrofer, mänskligt och animalt lidande. Men nu är det trötta ögon …. och nu blir det äntligen mörkare igen. Imorgon midsommarafton är faktiskt en minut kortare än idag.
Gonatt!