…
Underbara Vera
Sitter här och tänker på underbara Vera här i stan, den gamla högläsande poetiska damen, som även läser på dialekt. Och på den högläsning, en hur hon i sin tur berättar en berättelse om en dam som blir uppringd av en ung, mycket trevlig man, som lovat att han ska hjälpa henne med allt . Vera har vid tillfälle gett mig namnet på författaren, men jag har irrat bort den informationen tyvärr, och nämns inte fråga igen, med risk att framstå som mer glömsk och virrig än en som är över 80.
Ridderligheten är död, länge leve ridderligheten
Den är genialt berättad hur som helst utifrån perspektivet en något naiv, lättduperad dam, i en tidsera, där trevlighet och hjälpsamhet inte längre nödvändigtvis betyder ridderlighet och chevalereskt beteende. Men ridderligheten istället är från incitamentet ”making money” utan samvete över vem du lurar, hur mycket och hur ofta. Vera härifrån stan berättar det med sån fantastisk inlevelse, hur damen som blir uppringd, nästan känner sig uppvaktad av den unge försäljaren, med den lena hjälpsamma rösten.
Även jag lättduperad
Så nu sitter jag här, 56 år gammal, och inser att jag själv är den gamla lättduperade damen, i en annan skepnad bara. När jag morgon efter morgon sitter ENSAM, framför datorn, och ser antalet likes sina, och låtsas som om det inte bekommer mig, bara för att jag tror mig veta att jag redan vet att Facebook likes inte är verkligheten, och inte äkta vänner, och inte äkta kärlek… men jag lurar mig själv, för här sitter jag själv, morgon efter morgon och konstaterar att de likes som förut var mellan 50 till 100 på vackra bilder, nu med rask takt närmar sig noll. Leo Tolstoj sa:
Som bortblåst
Leo Tolstoj sa: ”Utan kärlek är livet lätt, men meningslöst” – och plötsligt känns all min upplysthet, klokskap som bortblåst. Det finns tusentals sätt att lura sig själv, och även om jag är riktigt bra på det, tillhör jag inte de bästa. Eftersom man inte kan beställa kärlek, eller tvinga till sig tid hos människor och vänner, blir man hänvisad till att bli så intressant för dem att de söker upp en, eller nöja sig med en like på facebook, eller inte ens det, som för min del.
Varken inför mitt hjärta eller mitt intellekt.
Facebook är inte verkligheten intalar jag mig att jag har begripit, men likt förbannat är det där jag till 90 % sitter och låtsas-umgås med människor som kanske inte är på låtsas eg men just det umgänget är på låtsas. Och det kan jag inte snacka bort, varken inför mitt hjärta eller mitt intellekt.
Apropå ”verklighet”
Och apropå ”verklighet”, och att låtsas.
Delvis som ett litet experiment, men även utav genuint intresse för litteraturen i fråga, beslutade jag mig för att gå till biblioteket för att undersöka huruvida den litteratur som jag var intresserad av fanns tillgängligt, samt hur urvalsprocessen för deras utbud gick till. Man kan säga att mina farhågor kring hur det låg till besannades.
Här finns att läsa på nätet från SKR, Sveriges kommuner och regioner:
”De offentliga biblioteken har i uppdrag att verka för läsfrämjande, kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken har därmed en viktig funktion som mötesplats och som arena för det offentliga samtalet.”
R.E.S.P.E.K.T
Den mycket trevlige och hjälpsamme mannen på biblioteket i Sollefteå, för vilken jag hyser respekt för som människa, mötte mig med ett inviterande ”vad-kan-jag-hjälpa-dig-med-leende”. Dvs starkt besläktat med försäljarleendet, som säger ”vad-kan-jag-hjälpa-dig-med?”. Som i det senare fallet EGENTLIGEN betyder: ”På vilket sätt kan jag få dig att handla av oss?”
Upphandling av böcker
Min förfrågan, och mitt samtal med den trevlige bibliotekarien, började vid hur det fungerade inom biblioteksväsendet med upphandling av böcker som inte finns. Vem/vilka beställer, och på vilka grunder? samt kan en medborgare lämna in förslag på litteratur?
Han förklarade att varje bibliotek hade beslutanderätt över sina egna inköp, och att det i huvudsak var kommunal verksamhet. Utom kungliga biblioteket samt universitetsbibliotek. Så långt informativt och bra av den unge bibliotekarien.
Ett medgivande
På en lite mera personlig notis, undrade jag om han höll med på att det omedvetet kan bli politiskt styrt, vilka böcker som köps in, och ska vara basen för läsarnas/medborgarnas, ”kunskapsbildning och fria åsiktsbildning” som Sveriges kommuner och Regioner själva menade var en betydande del av basen för deras verksamhet. Han medgav då att det var på det viset att det naturligtvis fanns inslag av politisk styrning.
Ingen kommitté
Jag undrade om det var nån slags kommitté som satt och diskuterade vilka böcker som ger ett allsidigt utbud, för att stimulera till just ”kunskapsbildning och fri åsiktsbildning”? Som svar fick jag att endast en person, gjorde denna bedömning på eget bevåg.
Nu till det brännande spörsmålet
När jag lagt upp mina funderingar kring hur det går till, langar jag upp förslaget om att ta hem boken som jag misstänker kommer att uppfattas som kontroversiell. Med titeln; ”Dödsorsak okänd”, vilken ställer relevanta frågor till de höga dödstalen bland yngre, med just orden ”dödsorsak okänd”, nu när det inte under några omständigheter går att koppla det till covid. . Han knappar flinkt in bokstäverna på tangentbordet, med ca 5 ggr min hastighet, på knappandet. Och plötsligt uppstår ett något bekymrat ansiktsuttryck, på den unge, mycket trevlige, och hittills tillmötesgående bibliotekarien, som jag nästan inte trodde hade nåt annat ansiktsuttryck än ”Hej-jag-är-tillfreds-med-livet-och-finns-här-till-din-hjälp-glad”. Och en kort paus i hans presentation, och information uppstod, som han blev tvungen att frångå sina inlärda tillmötesgående-tal”, när han sa
– ja ibland är det ju lite problematiskt med viss typ av litteratur, när det är ”pseudovetenskap” det handlar om, istället för trovärdig och tillförlitlig vetenskap, och att de på biblioteket inte kan tillhandahålla dylikt.
Så klart!
Så klart undrade jag vem som bestämde vad som var ”pseudovetenskap”, och vad som var att räkna som tillförlitlig vetenskap. Här känns det som en informationsbubbla krackelerade, från den unge, mycket trevlige och tillmötesgående bibliotekarien.
Som medborgare, läsare och biblioteksbesökare, med den enligt dem själva uppenbara rätten att få dem att tillhandahålla kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”, undrade jag ju såklart varför, vem, när, var hur ? etc etc.
Något mera trängd, men fortfarande trevlig
Den trevlige bibliotekarien pratade nu, något mera trängd, och intensivt ansträngd i tonläget, om att det i synnerhet är den ”vetenskap” det råder ”konsensus” kring, som har förtur på bibliotek. Som han uttryckte det: ”Vetenskap som innefattar större och bredare forskningsprojekt”Och han pratade om ”konsensus i vår tid” konsensus över vetenskap…
Min sadism
Jag bibehöll, sadistisk som jag är min lugna ton, och ställde obekväma frågor, man kanske kan hävda att en stackars lydig bibliotekarie som ”vill alla väl” inte ska behöva ställas inför?
Kanske konsensus kan va dåligt också?
Jag påpekade att det rådde en konsensus över nazistisk ideologi i Tyskland under 30-talet. Och nu brukar alla låsningar slå till, när man gör den absolut adekvata liknelsen mellan två tankesätt som inte delar människosyn, men som delar sätt att tänka, eller inte tänka, dvs att INTE IFRÅGASÄTTA SIN SAMTID”, där de bästa av avsikter i slutändan kan och kommer att leda till ´begränsningar i yttrandefrihet, transparens, demokrati…. som i sin tur är själva grunden för legaliserade massmord, utrensningar, fängslande pga politiska åsikter.
”Andra sidan”
Den trevlige, tillmötesgående bibliotekarien, påstod sig likt mig gärna läsa om vad de på ”andra sidan” tycker, vilket i sig antyder att man inte är villig att ens kontemplera över, och eller rannsaka dem invid sina egna cementerade åsikter. För egen del tänker mer att jag vill läsa flera synpunkter för att kunna bilda mig en uppfattning, samt att ha ett konstant frågetecken, istället för betrodda utropstecken, i mina värderingar. Och att all vetenskap bygger på att ifrågasätta vetenskap. Det är ursprungligen vetenskapens EGEN definition på vad vetenskap innebär, att ständigt ifrågasätta vetenskap. Jag sa den formulering jag läst, som jag tycker stämmer väl överens ang vetenskap:
Men om man enkom ska lita på ”trovärdig vetenskap”, tillförlitlig vetenskap, som råder ”konsensus kring, (alla tre vilket jag utan att ha fått svar, stack hål i bubblan på, dvs han blev mig svaret skyldig, vem och vilka som äger makten att bestämma vad detta innebär) då handlar det ju om tro, påstod jag.
– Ja jo iofs gör det det, men annars har vi ju ingenting att gå på, då är ju allt meningslöst, då har vi inte kommit nånstans? Och konsensus måste ju gälla här och nu, inte med vad som gällde i Tyskland i en dåtid, sa den trevlige, nu något mer pressade bibliotekarien.
Några reflektioner kring detta;
Min reflektion över detta, enligt mig på flera fronter märkliga ställningstagande, hur än trevlig den trevlige bibliotekarien må vara, är bl a:
1 – Om det funnits människor då, i deras samtid, i deras NU, som ifrågasatt just dessa saker, hade då inte möjligheten för att undvika förintelsen varit större? – och därmed även chansen att undvika ett världskrig, med ca 50.000.000 döda. (uppskattad siffra)
2 – Om man inte ifrågasätter konsensus, så behöver vi ju ingen historia i skolan, och då kan vi ju likt Hitler bränna all skrift, alla böcker och kunskap? Och det tror jag inte att den vänlige bibliotekarien vill, för då blir han ju arbetslös, vilket så klart är den viktigaste invändningen ??
3 – Förintelsens ”doktorer” likt Dr Mengele , var ju faktiskt då samtida forskare/vetenskapsmän, vars åsikter det rådde konsensus kring, som bedrev ”tortyr, massmord, och grymma människoexperiment, var ju ledande i utrotningen av folkslag, och den ”rena, Übermännish” – dvs samtida, konsensus-forskning, som dessutom hade rötter i svenska rasbiologiska institutet.
Det som aldrig fick ske igen, blev ”konsensus”
Vid andra världskrigets slut vara alla allierade mycket ense om att detta med ofrivillig påtvingad medicinering ALDRIG FÅR SKE IGEN. Det tycks vara bortglömt nu. Det har t o m kommit att bli ”konsensus” – är inte det skrämmande, så vet jag inte vad som skrämmer folk – Ja utöver att få grillförbud då förstås!
Enkom utifrån att ha ….????
Jag å andra sidan, undrar ju hur den trevlige, tillmötesgående, bibliotekarien kunde avgöra att den här boken, var pseudovetenskap, enkom genom att ha sett omslaget och titeln, och ev läst texten vad den handlar om? Sen ska således en enda individ, på basis av egna åsikter, egen tanke om vad som är rätt och fel, vad som är psuedo, och vad som är sant, avgöra om biblioteket tar in den boken?!
Skillnader och likheter
Skillnader mellan detta sätt att tänka, och Hitlers bokbränning finns,
men även likheter. Som någon sa, att nu ska vi ALLTSÅ SKYDDA YTTRANDEFRIHETEN GENOM AT CENSURERA OCH BEGRÄNSA DEN ??? Det är något fundamentalt, fundamentalistiskt över detta tillvägagångssätt. eller hur?
Mentala återvändsgränder
Många tycks alltid hamna i en slags mental återvändsgränd
när jag som högerextremistisk, vänsterpartistisk,. foliehatt och konspirationsteoretiker är där och ställer frågor kring transparens och yttrandefrihet. En mental återvändsgränd, som alltid tycks sluta i blind tro? en form av -ja men iallafall- resonemang, eller ja-men-då-resonemang. Mental blockering: ”Ja men nåt måste man ju tro på?”
Näe det måste man inte … framför allt inte andras tro!?
Hur kommer vi framåt då?
Hur ska man komma framåt undrar jag, om inget får i grunden ifrågasättas?? Med andra ord, är det bara tilltro, tillit som skiljer oss från att det ska ske igen, precis som det var då under 30-talets Nazi-Tyskland?
Inte ifrågasätta vetenskap??? – Vad säger den trevlige karln????
Han påstod även att vi inte kan ifrågasätta vetenskap, utifrån att han och jag inte kan nåt om vetenskap. Och nu blev det nästan obehagligt för mig, när man hävdar att vi inte får/kan ifrågasätta vetenskap?! Och opponerade mig. För att vi inte skulle fastna i hur mycket han och jag vet om vetenskap, för numera vet jag faktiskt en hel del, eftersom jag ifrågasätter och läser, även böcker och tidskrifter som han menar på inte är lämpliga för bibliotek. Då gick jag den vägen att man åtminstone måste tillåta andra forskare få ifrågasätta den vedertagna, tillförlitliga forskningen som det tydligen råder konsensus kring… och det kunde han ju inte neka till… men ändå var han tveksam till boken jag föreslog att biblioteket skulle köpa in, så att det finns olika vinklingar och presenteras olika forskningsresultat… Och ändå är det just detta som INTE skett under den vetenskap som ”rådde konsensus till” under den påstådda ”pandemin” … nämligen att andra forskare tilläts bemöta det vedertagna, och faktiskt i mångt och mycket ICKE BEVISADE forskningen. Som dessutom står under indirekt och direkt inkomstmottagande av de bolag som tjänar miljarders miljarder på vaccin. Vem finns det anledning att ifrågasätta ?
Beställd ”pseudovetenskap”
Och här kom vi inte längre. Den mycket trevlige bibliotekarien lade in i sin dator, att en medborgare vid namn Kai Tomas Lundin, som så klart fick visa upp identifikation vid förfrågan om beställning, nu ansökte om att biblioteket i den fria åsiktsbildningens tjänst, beställde denna bok. Jag tackade för diskussionen, ansökan och hans tid…
Sen får vi se hur mycket deras ambitioner om fri åsiktsbildning faktiskt är värt:
Sen får vi se hur det är ställt med Sveriges kommuners och regioners mål: ”De offentliga biblioteken har i uppdrag att verka för läsfrämjande, kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken har därmed en viktig funktion som mötesplats och som arena för det offentliga samtalet.”
Om de menar det, eller gömmer sig bakom det?
Det lär visa sig… hos Tomas Tvivlarens och hans blogg!