…
Leva, eller existera?
Dö, utan att levt?
Men aldrig levt utan att ha dött!
Det slår mig att solen som värmer min nacke nu när jag vandrar iväg på café Petter, en tidig morgon i början av maj, 2023, är samma sol, som värmde min nacke när jag bara några år gammal, kanske 7-8 år, vandrade barfota i de mjuka lena hjulspåren längs Gumåsvägen, i Kramfors på 70-talet. På väg till Åsa Åsanders bageri på Bergomsvägen. Där vi köpte Sockerbulle/krämbulle för en krona.
Jag återkommer då och då till dessa funderingar. De är verkligen värda att ge några minuters eftertanke. Initialt kommer jag då att tänka på orden Morgan Freeman, reciterar i inledningen av den briljanta filmen, ”The bucket list”:
”Edward Perriman Cole dog i maj, det var en söndagseftermiddag, och det var inte ett moln på himlen. Det är svårt att förstå summan av en persons liv. Viss säger att den mäts genom de som lever kvar. Vissa säger att den mäts i tro, andra att den mäts i kärlek. Några säger att livet inte har nån mening alls. Jag ? – Jag tror att man mäter sig själv genom dom som mäter sig efter dig. Men vad jag kan säga med säkerhet, hur man än mäter levde* Edward Cole mer de sista dagarna på jorden, än de flesta klarar av under en livstid. Jag vet att när han dog, så var hans ögon stängda, och hans hjärta öppet”
Det var introduktionen, till den fantastiska filmen med Jack Nickolson och Morgan Freeman i huvudrollerna, vilken jag sett om och om igen, trots att den handlar om cancer och död. Eller gör den det? Jag tänker att den handlar om vänskap, och liv. Det finns så klart många fantastiska citat ur den filmen, en del mindre djupsinniga likt:
Edward Cole : Three things to remember when you get older: never pass up a bathroom, never waste a hard-on, and never trust a fart.
Jag satte en asterisk, i det första grå fältet, som kan förändra hela resonemanget, beroende på hur du tolkar det engelska ordet ”lived”, och hur du översätter det, i detta sammanhanget. Översättaren översatte det faktisk till ”upplevde”, vilket gör en enorm skillnad till översättningen, levde i det sammanhanget.- Eftersom Edward Cole var stenrik, och kunde göra precis vad han ville utifrån ekonomiska möjligheter. Bl a hade han ju med sig en prostituerad kvinna med sig på sitt privatplan, alternativt en flygvärdinna som blev tillfälligt prostituerad utifrån en för henne oemotståndlig summa från en snuskigt rik man. All moral tycks ha ett pris, för de flesta. Och de flesta själar tycks vara till salu om nöden är tillräckligt stor, eller frestelsen.
Så jag reagerade till en början kring Freemans introduktions-tal till filmen, … reagerade över att jag inte håller med om att man lever MER, om man gör många saker för mycket pengar. Men översätter man ordet ”lived” till ”upplevde”, ja då är det kanske närmare sanningen. Men fortfarande, enligt mig, är det bara kvantiteten som överträffas den vanlige människans upplevelser, inte nödvändigtvis kvaliteten. En människa som under samma tidsperiod sitter ute på fjället sina sista månader, tystnaden kan vara befrielse, och en plåga, beroende på frid eller oro invärtes och har funnit frid i sitt liv. Eller en som sina sista dagar ägnar sig åt att förbättra någon annan människas liv, en ung människas liv, lindra en lidande människas plågor… kanske överträffar alla resor och upplevelser Edward Cole gjorde i filmen, och definitivt, avsugningen de insinuerade att han köpte sig för snuskigt mycket pengar.
Alla mynt har två sidor. Drömmen om att skaffa sig fuck-off-capital, har även jag drömt vid tillfällig svaghet. Att kunna be folk att dra åt helvete på ett fint sätt, bara för att man kan köpa sig fri från deras påverkan. Chefer t ex. Baksidan på det myntet, kan vara, och är oftast det att den makten, möjligheten förändrar de flesta människors karaktär, ödmjukhet, respekt för människor. Förändrar en till en människa åtminstone jag inte önskar bli. Så nog finns det fördelar med att inte vara rik nog.
Själv, har jag en egen devis ang meningen med livet, som jag kommit fram till utifrån mitt eget liv, men även utifrån varför vilda djur aldrig är deprimerade:
När livet upphör vara en kamp, förlorar det sin mening/Kai Tomas tvivlaren, Lundin
Numer väljer jag TV-program med större omsorg än tidigare, och det mesta väljs bort. Och den käraste knappen är avstängningsknappen, som genererar tystnad* Men det finns guldkorn, så som Där ingen trodde att någon kunde bo” Närheten till naturen, det hårda fysiska, men fridfulla, meningsfulla
En episod ur det Norska programmet Gifta, med Birger och Borghild i Norge – gjorde mig varm invärtes. När de varit gifta i 12 år, och ställer frågor till varann. Två individer, sammankopplade, respekt, kärlek. Inte utan att jag för ovanlighetens skull blir lite avis. Men den situationen återspeglar oxå, vad det innebär att leva, enligt mitt sätt att se på det.