…
Viktiga pengar
”Pengar är inte viktigt för mig”,
…brukar en del miljonärer och kändisar
intala sig själva inför pressen, i en intervju de
tar rätt bra betalt för.
”Jag gör det inte för pengarna”,
…är en annan populär variant. Det är en himla tur att vi har så
hedervärda miljonärer och kändisar. Det borde ju dessutom
innebära att de röstar på V, för en bättre fördelning till
sjuka och gamla.
De som har minst,
Det är lite svårare att säga för de flesta i tredje världen,
då det handlar om överlevnad eller svält. Men ändå
är det oftast där vi hittar människor som inte värdesätter
pengar före familj, arbete och hälsa.
Har lite grejer jag också
Själv är jag inte miljonär, och jag svälter inte.
Och visst äger jag lite möbler, några musikinstrument
och en för närvarande dator i respirator.
Men jag känner mig ganska nöjd med vad jag har
för närvarande. Fast jag ideligen läser om de svenskar
som har sämst inkomst och pension, och ändå
har tusenlappar mer än mig, inte får det att gå ihop.
Och om miljonärer som tycker det är orättvist att de procentuellt
måste bidra lite mer med skattepengar än en arbetslös,
eller ICA-kassörska. Jag verkar vara en av de som är mest nöjd rent
ekonomiskt av alla svenskar… märkligt ändå på nå’t vis va ?
Det som är trasigt är ju trasigt
Jag har alltid ansett att saker bara är saker,
och om någon råkar ha sönder nåt, även om det är mitt,
så har jag aldrig blivit arg. Det är ju liksom sönder då,
inget att göra åt. Och det är ju sällan med mening.
Men det hindrar ju inte att jag är mer rädd om vissa saker.
Oftast handlar det om affektionsvärde, eller vetskapen att
om det stjäls eller går sönder, så har jag inte samma möjlighet
att bara köpa nytt, som de flesta andra skulle kunna ha.
Min cytjel
Min cykel tex, tar jag alltid upp till lägenheten efter användning.
Inget rost… och ingen stöld, och gratis styrketräning när jag
bär den uppför trapporna.
Min bordslöpare
En av de få presenter jag fick när jag fyllde 50 år, en vacker
handtryckt bordslöpare med dikesflora som mönster,
är en annan sak som jag värdesätter så mycket att jag
tom lägger undan den om gäster kommer, eller om jag
själv äter färgande föda/dryck vid matbordet.
Snudd på fånigt beteende om ni frågar mig. Men jag tycker om
den… både estetiskt, och affektionsvärde….
Att någon/några lade så mycket pengar på en present till mig,
mitt under min djupaste depressionsperiod.
Mina ärvda instrument
Och så det enda jag har kvar efter pappa, en jazz-gitarr
av märket ”Hoyer” och en vinröd elbas, Ibanez.
Basen som har hittat hem igen, efter att varit låne-såld till
en nära vän, tillsammans med en basförstärkare. Dvs jag
var en gång i akut kris på pengar, och sålde den, med en
muntlig klausul att få köpa tillbaka den. Och nu har den
äntligen hittat hem igen… pappas vinröda elbas,
med slipade strängar. Det finns många musikaliska minnen
som nu kommer till liv, där den hänger på min vägg,
och ibland spelas på av mig. Och jag får samma känsla
som från låten ”He lives in me”från ”Lejonkungen”
Det är som om pappa har kommit hem igen
Så om behandlingen och glädjen över dessa tre saker
gör mig till en materialist… så må det vara hänt.
Livet går vidare
Live går vidare, och döden är en del av det.
Många faller ifrån, och otäcka sjukdomar drabbar
vänner och bekanta. Det är också en del av livet.
Det är oerhört plågsamt och tråkigt att se människor
lida och ibland tyna bort. Och fruktansvärt tragiskt
samt slösaktig med så många män som tar sina liv.
Njuta
Det får mig att stanna upp, och njuta av att bara finnas.
Jag behöver ingen lyxig båt för det. Inga dyra
utlandssemestrar heller. Jag behöver inte heller en dyr villa
och sommarstuga för att glädjas åt att finnas till.
Och tro mig, när jag säger att det sällan eller aldrig
har känts så för mig, då sorg och ångest stått i vägen.
Men nu… nu har pappas bas kommit hem, och jag bryr
mig mer om mig själv än jag gjort tidigare.
Kai-Tomas-Yoga
Igår tex gav jag mig själv en kroppslig och själslig
helrenovering, för att komma till ro innan jag knoppade
för natten. En slags kai-Tomas-Yoga, som innefattar
grundlig stretching av kroppen alla muskler, varenda en,
från topp till då. Självmassage av mina fötter och händer,
samt att med hårborste massera hårbotten, ansikte
och hals. Till sist lägger jag mig på en ”spikmatta” (Shaktimatta)
Och jag känner hur blodet pulserar, när jag slutfört
det, och hur kropp och själ finner ro för en stund.
De stackars människorna
Jag kan ibland uppriktig tycka synd om människor
som bara har pengar och egendomar. För ju mer du skaffar dig
desto mindre plats finns det för människor… inklusive dig själv.
Som Staffan Lundgren så klokt yttrade sig.
”Pengar är det enda den fattige har”
Och menade på att den som bara har pengar, är fattig.
Men …
till sist ….
än en gång …
välkommen hem till pappas bas.
Och välkommen hem till pappa !