…
Nä men … va roligt
Jo det är verkligen kul, men tillåt mig
nyansera mig något.
Jag pratar inte om att jag ”till slut funnit lyckan”
Den där drömmen om den slutgiltiga lyckan,
”och så levde de lyckliga i alla sina da’r”
är en illusion som nog snarare gör oss olyckliga.
Det var en kort stund idag, ja och kanske en
kort stund till, som jag kände mig lycklig faktiskt.
Och jag begär inte heller mer, än att korta stunder,
då och då, ibland känna nån form av lycka.
Inte fia med knuff
Och jag vann inte på tipset, jag fick inte prassla lakan
med sexig dam, jag blev inte kär, jag hämtade inte ut hög lön
på 20.000 netto på bankkontot, och det var inte ens det
faktum att jag åter igen likt lördagens pokal, vann alla
matcher även ikväll i boulehallen. Även om jag tycker det är
lite småkul att vinna i allt konstigt jag tävlar i. Tom fia med knuff.
Nej det var helt andra saker som gjorde min dagslycka.
Men huvuddelen av lyckan som jag nu kände
pga av några fina möten, ligger ändå i en något
ökad självrespekt, nysatta gränser mot folk som inte respekterat
mig, min tid eller mitt existensberättigande. Det har gett mig mer
av inre harmoni…. fast jag är låååångt ifrån
harmonisk… men mer iaf. Och ibland är jag fortfarande
korta stunder väldigt instabil, och oharmonisk, men mindre ofta,
och inte riktigt lika starkt kaotiskt.
Men ett leende och två kramar
Att få erbjuda min hjälp idag till en granne i kaotisk hälsokris,
vare sig hen ”cachar in” på erbjudandet eller ej, fick mig
i någon mån att känna mig mer harmonisk.
Att genomgoda Rooney bjuder på kaffet på caféet och
alltid har ett leende över, och några vänliga ord.
Att hans lillasyster Lorin har lärt sig bra svenska på nästan
ingen tid alls, och hjälper helt obekymrat och lugnt till
på caféet, och likt storebror, alltid med ett leende och ett
vänligt ord. Hon är enastående, och han är bäst i test.
Att jag erhöll kramar av Adams lilla dotter, Solin, och
överaktiva son Sam, DET gjorde mig lycklig en stund idag.
Och jag begär inte mer heller. Kom nu svårigheter och oro,
och hälsa på en stund om ni nödvändigt ska, för nu har jag
tankat lycka.
Men jag vet att man inte kan hålla lyckan fången
För jag inbillar mig inte längre att jag nått fram till något,
är klar med bekymmer i livet. Naturligtvis kommer de tillbaka.
Och det kan givetvis bli lika tufft igen som det varit förut.
Och vem som helst kan trilla ner i mörkret på ett eller
annat sätt. Vissa mår kanske för tillfället bättre av att
förneka detta, och intala sig att allt är bra, och bara man
tänker positivt så ordnar det sig, och att ”man har allt i sina
egna händer”, ”ensam är stark” och en massa andra floskler,
som funkar bra i medgång och trivial problem.
Om eller när dessa faller ner i mörkret, kommer många av dessa
troligtvis känna sig mer vilsna än ”offerkoftor” som mig själv.
I vissa tragiska fall tom ge upp sina liv.
Dessa dagar, för dessa människor, ´gråter jag i hjärtat,
snarare än att säga som ”de positiva”många gånger sa
”vad var det jag sa” eller ”skyll dig själv”.
Nej jag kan faktiskt förstå hur ett liv kan bli så tungt att man
inte mäktar med att leva längre… jag kan faktiskt förstå känslan.
Men jag hoppas att någon ser dem innan,
att de berättar innan… att någon finns där innan.
Jag lägger ingen skuld på de som inte orkar längre.
De har med stor säkerhet känt tillräckligt med skuld i livet.
Jag önskar dem frid, och prisar allt gott de gjort,
och gläds åt deras lyckliga små stunder.
Paradoxerna i livet behöver varandra
Det är kanske paradoxalt nog allt mörker, som
gjort att jag uppskattar dessa små gester, leenden, kramar
och stunder av omtanke som det bästa jag kan få.
Kanske just därför jag känner lycka idag.
Sorgen är kanske själva förutsättningen för lyckan,
som natten är förutsättningen för dagen.
Som Ljuset inte existerar utan mörkret,
som livet inte existerar utan döden.
Som döden inte fanns om inte livet fanns.
Idag fann jag några ögonblick av lycka,
och jag begär inte mer. Idag fanns jag.