…
När endast klagande stråkar
talar ett språk mitt hjärta förstår.
Då det enda som är uppriktigt,
är tiggarens bön om hjälp.
När bara femtonåriga barn tar ansvar
för framtiden, och när de törstiga
i parken, visar mest hjärta och
förstånd.
Då när jag sviker den som behöver mig,
då när jag blir sviken av dem jag behöver,
när norrskenet dansar en dans i natten,
till stjärnors bakgrundsmusik.
Då tänker jag på mor och far,
och önskar de hade kunnat skrivit
till mig här på jorden, klädd i vit vinterskrud,
i väntan på våren och nytt liv.
Kanske hade mor träffat herren själv,
och blivit förlåten sina synder.
Kanske hon hade formulerat orden
till en vilsen pojke i en farbrors kropp,
så han fått möjlighet att förlåta henne:
”Kära son, jag vet att jag gjort dig illa,
det var aldrig min mening. Jag älskar dig
över allt annat på jorden. Och för varje tår du gråtit
för mig ber jag tusen gånger om förlåt.
Förlåt, förlåt… förlåt, jag älskar dig min son !”
Och mina bojor som höll mig fången,
låstes upp och tilläts älska och bli älskad.
Och mina sista år i livet, blevo av lycka
och kärlek …. till livet.
När endast klagande stråkar
talar ett språk mitt hjärta förstår.
Då det enda som är uppriktigt,
är flyktingens bön om hjälp.
När bara femtonåriga barn tar ansvar
för framtiden, och när de törstiga
i parken, visar mest hjärta och
förstånd.
Min dröm och naiva längtan dansar i natten
med älvor i det gröna norrskenet.
Himlen gråter små vita iskristaller,
som lyser upp mitt slutna hjärta,
och ger det hopp om liv…
….trots allt, trots allt