…
För varje dag som går, litar jag mindre och mindre på omvärlden. Tilliten till människor i min omgivning är ungefär den samma, men respekten för en del av dem avtar, allt eftersom jag hör dem prata, eller skriva. Respekten för mig själv, ökar gradvis efter mycket kämpande. Tilliten till mig själv likaså. Det kan ju låta som ett förord till en kapitalistisk egoists memoarer, om man då inte lägger till att tilliten och respekten för mig själv tidigare var näst intill försvinnande liten, och tilliten till makthavare, myndigheter, företagare, institutioner har varit för hög.
För varje dag som går, blir jag lite klokare, en klokhet som kostar energi, i en galen värld. För varje dag som går, blir jag en dag äldre, och en dag närmare döden. Jag tänker att så är det, döden kommer till oss alla, det vet vi säkert, trots att det finns starka finansiella intressen som påstår att det är onaturligt att dö vid 83.
Min historia, mitt liv, blir vid återberättande så klart inte som det blir om Ulf Lundell, berättar lätt och ledigt om sina föräldrar och sin uppväxt, i Vardagar-serien. Inte heller som när Hanna Hellqvist ger oss glimtar i kort krönika om ensamheten i Grums, och långt ifrån Leif GW Perssons intervju i Expressen. Det går egentligen inte att jämföra, på något vis. Inte ur någon synpunkt om vem som hade lyckligaste uppväxten, vem som lyckats bäst i livet….eller eg någonting. Det enda som är tydligt är att uppväxterna är väldigt olika, och det har i stor utsträckning påverkat våra vuxna liv, olika. Den officiella domen i ett globalt, kommersiellt, pengafixerat samhälle, är ju så klart att jag misslyckats, och att dessa tre kändisar lyckats. Så är det bara, vad ni än säger och tänker om det, att så ser vår samtid generellt på lycka och framgång. Att Leif t ex är oerhört intelligent, ur aspekten att kunna läsa sig till kunskap, och dra slutsatser inom kriminologin, är ingen tvekan om, och att det gynnat honom ekonomiskt. Han är dessutom älskad av stora delar av folket för att han ses som en sanningssägare, utan överdriven respekt för auktoriteter. Dvs andra auktoriteter än honom själv. För den titeln kommer han enligt mig inte undan.
Jag kan t ex inte lägga undan några miljoner till nåt icke myndigt barn-barn, för att leka med aktier. Vet ni, jag kan inte ens skryta med ett barnbarn. Av dessa två saker är jag enkom avundsjuk på att ha ett barnbarn. Men detta till trots, jag har alls inget emot att läsa ovch lära om deras tankar, liv och barndom. Jag finner det berikande att få ta del av allt jag kan få del av, även boken om kråkfåglar jag nu med entusiasm slukar. Det vidgar min värld, och gör mig klokare, mer vidgad syn på människor. Kanske skulle man oftare velat få tillgång till de människor som enligt samhället misslyckats i livet, deras ärliga tankar tryckt i en bok, med bunden pärm. Det är det tråkiga med kråksången, att dessa inte får bokkontrakt, och därmed inte blir känt för de stora massorna. Det är en förlust, än hur intressanta Leif, Hanna och Ulf är. De har förvisso en begåvning med språket som inte alla har. Men det är inte hela sanningen heller. Jag vågar påstå att jag har en stor språklig begåvning, men för den skull finns det troligtvis inget intresse för att ge ut böcker från mig. Min vän Ragna Byström hade en morbror, som blev sjuk, jag tror det var TBC, och hade nästan inga lungor kvar, och fick leva med det. Hon var generös nog att dela med sig av hans brev, efter det sen han gått bort. Och där fanns litterär storhet. Men vem vill ge ut en icke-kändis, memoarer, som visar på sann medmänsklighet och en samhällsanalys som är glasklar, sedd från marken? Jag skulle iaf köpt hans bok! Och jag tycker att jag är en lika begåvad skribent som han var.
Det är lätt att det inte blir så muntert om jag beskriver min historia, min barndom, av den anledningen att jag inte tycker om att försköna eller ljuga. Jag har funnit att det för många inte bara är ointressant att läsa om saker som är i moll, utan även fått mig till livs att de tycker det är att ”älta” och det mina damer och herrar, är en dödssynd i et dekal-positivistiskt samhälle och liv som levs via Facebook. Men så klart fanns det även annat, även om den sociala misären alltid fanns med som en våt filt över en. Man levde ju, och upplevde saker. Det kunde ju t ex vara soligt och varmt, och underbart att bada, även om jag just kommit hemifrån ett dysfunktionellt, skuldbeläggande … hem…
Jag växte i huvudsak upp i Stockholms förorter, Flemingsberg, Alby, Spånga, och hade Ångermanland som tillflyktsort på lov. Stora bostadskomplex, höghusområden i en enastående kullerstensnatur som följd av inlandsisens långsamma framfart. Stora skogar, klippiga höjder ner mot vatten som ofta rann ut i Mälaren. Lummig lövskog överallt, och vatten, bräckt eller sött vatten. Vart vi än tog oss, vi förlorade barn, utan skjuts överallt vi tog oss, utan curlingföräldrar, som anklagade all omgivning för övergrepp, vart vi än tog oss så var det via cykel, till fots eller via lokaltrafiken. En gång som tonåring gick jag och två kompisar från innerstan, ut till Alby. En bra bit skulle jag tro. Redan som 8-10-åring cyklade vi miltals, efter stora vägarna med Stockholmstrafik. Fri uppfostran kallades det. Det betyder ungefär: Ingen uppfostran. Mor brukade kalla mig ”ouppfostrade unge”!!! Jag svarade: – Ja det stämmer!
På loven sattes vi på Y-bussen upp till Kramfors, utan vuxet sällskap. Görs det fortfarande? Eller finns det för mycket våldtäktsmän på bussen ? Morfar kom och hämtade oss/mig på Kramfors Busstation, som då låg där nuvarande Konsum ligger tror jag. När vi var mycket små, kom han i en ljusblå Volvo PV vars skinnklädsel luktade speciellt. Ett kort tag hade han en gul VW Polo, en trång sak. Men på slutet var det en röd SAAB 95a. Hemma i Visättra, innan det fanns invandrare, hade vi gårdskrig mellan röda husen, och gula husen. En brutal lek, då det kastades stenar mot varann, och inte alltid små stenar. Fyllon fanns det gått om, och knark likaså. För de som inbillar sig att detta kommit med invandringen.
Hanna Hellqvist skriver om ensamheten i huset i Grums. Ja det är en annorlunda form av ensamhet. Ensamheten bland folk, och miljoner grannar i storstad, är också en annan form av ensamhet. Den utan föräldrar eller vuxna i ens närhet under större delen av uppväxten. En av mina kuratorer sa en gång, kanske lite obetänksamt, att min mor inte skulle haft barn. Jag håller inte med, däremot skulle man kunna säga att hon inte skulle klarat av et imaginärt körkort för föräldraskap. För om min mor inte skulle haft barn, skulle jag inte funnits, och det kan jag tycka vore trist, om inte annat för omvärlden, och dans-tanter på styrdans.
Just nu, här i Sollefteå snöar det lite. Det kalla väl ”oväder” i media och folkmun. Jag undrar vad som hänt med oss. Det är alltid nån slags katastrof i vardagen. T ex om de inte sandar över allt precis varenda timme om dygnet, så hör jag om ”äldre som inte tar sig ut”. Eller om det kommer 1 dm snö, så är det oväder och snöstorm. Det var det aldrig förr i tiden. Snöstorm då, det var att det kom en meter snö, så dörrarna inte gick att öppna, och det fanns ont om mat. Och sen undrar man om det inte fanns äldre människor förr, då kommunen inte åkte runt och sandade och plogade? Och om de fanns, så borde de ju dött på fläcken med dagens krav på sandning och plogning?
.
Visättravägen
Sågstuvägen
I Flempan, Visättra, och Sågstuvägen, minns jag vintrarna som under stundom snörika, och vänliga för vinterlek, på 70-talet. Men jag vet inte hur selektivt minnet är i den frågan. Men jag hade miniskidor av plast i blått. En snowracer, tror det var en Stiga. Kunde va ute i timtal, oavsett väder, slask eller minusgrader. Apropå slask, så är det en slaskig grå period just nu i Sollefteå. duggregnade nu på väg hem från Lilla Caféet. Satt där och läste om kråkfåglar, till italiensk, kärlekskrank Schlager-pop, över två koppar espresso till priset av en. Nollgradigt till nån enstaka plusgrad. Bör och ska skriva en dagordning till föreningsmöte. Brukar av tradition dra ut på sådant i det längsta, precis som räkningar. Två av oss tar 3 + 3 km promenad till mötesplatsen.
Skogarna i Flemingsberg, var enorma, åtminstone som jag minns det som barn. Jag minns hur jag, ofta ensam gick det som kändes som mil över skogarna mellan mors och fars hem. ´Ska kolla det nu….
Det var 5 km över skogen mellan Alby och Flemingsberg. Så fram och tillbaka en mil då, ändå. Cykelturerna var ju lite längre då i barndomen. Och tillbringat mycken tid på busshållplatser och perronger. En del av livet för de flesta Stockholmare, men i än större utsträckning, förortsbarn. Skoltiden… det var ca 700 meter till skolan, i låg och mellanstadiet. Högstadiet i Alby, Albyskolan, som numer är jämnad med marken, bodde jag bara 100 meter ifrån skolan. Alby centrum,. var typ problemområde, med en hel del stökighet, men bara några hundra meter mot Albysjön, i radhusområdena, bodde de i huvudsak ”fina” svenska övre medelklassfamiljerna. Och förbi dem, låg Flottsbrobadet. Bad om sommaren, skidbacke om vintern. Ett otroligt naturskönt områden, med låga klippiga berg omkring, på ca 30 – 50 meter killgissar jag.
Nä’ måste väl avrunda detta inlägg, och hugga tag i dagordning för möte. Ska väl även fröjdas över fröerna som damp ned i brevlådan nyss. Lite odling-porr faktiskt.