…
Visst är det som ett mirakel
varje år ? När det blir ljusare och ljusare,
för var dag som går. Man fylls av ljus ända in i själens
innersta djup. Våren symboliserar ett outtröttligt hopp,
och på försommaren föds vi nordbor på nytt igen,
samtidigt med tussilago, nyutslagna björkar och vanligt
gräslikt grönt gräs. Snart står vi mangrant utefter tegelväggar i lä,
lutandes mot busshållplats-stolpar , och sitter på parkbänkar
och suger i oss den första värmande solen på månader.
Som svultna trötta skuggor… fast inte hungersnöd,
men väl ljus-absintens. Och nysvenskarna som när de kom,
funderade på vad vi höll på med på våren, får samma absintens,
och samma soldyrkan.
Det ÄR ett mirakel, varje år. Blommors frön gror snart
i våren, upp ur marken, tittar naturens mirakel
till en början blygt fram. För att sedan majestätiskt
färga hela vår sommar i grönt, rött, gult, blått,
och tusen nyanser av dessa.
Vi är inte där ännu, men vi börjar ana det borta
i horisonten. Nu när solens strålar värmer en aning
när vi med hela ansiktet suger i oss solens näring.
Och våra hjärtan börjar gro… ett frö.
Men ännu ligger den vackra, kyliga, blåvita snön i drivor,
lyser upp vintermörkret, som sakta men säkert
gör reträtt inför vårens första försök.
Redan runt sjutiden på morgonen, börjar gryningen,
och inte förrän vid fem på eftermiddagen blir det helt mörkt.
Och om bara en månad, har vi fått ytterligare tre timmar dag.
Kan ni fatta ?… det är ju som ett, …. ett… ett mirakel JU.
Mars, vintermånaden som har sol,
och är vinter, men ljus och vacker, och solen gassar
ner på det vintervita landskapet, och skidåkande små,
människor, promenerande, grillande små människor.
Tänk hörrni… vad vi har att vänta.
Jag blir glad bara jag tänker på det.