Hopplös humor och diktatur

…
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/bgGozl/turkisk-tidning-svensk-satir-en-skam

Jag tycker det ändå är fascinerande att vi slår oss på bröstet och är malliga över vår frispråkighet mot diktaturer så som Kina och Turkiet. Inte lika hårt mot Putin humormässigt, eftersom vi är mer rädda för hans lynnighet och repressalier. Men det är fascinerande, om inte rakt av magstarkt att efter Metoo-propagandan, och efter massvaccinerings-propagandan, mena på att vi här USA, och den 51 första delstaten Sverige, står för fri, öppen maktgranskande press. Och att vi skulle tåla motsvarigheter likt Svenska nyheter/Kurdiska nyheter. Vare sig det kallas humor eller yttrandefrihet på seriösa grunder.

Asså jag misstänker att jag har några vänner som tycker om mig, eller kanske bara tycker det skulle vara trist utan mig. De går nog att räkna på ena handens fingrar, men ändå. Jag tycker iaf om dem, trots att de tycker om mig trots min skriftliga, uppnosiga,humana hållning. Det är hopplöst att bli ovän med dessa, utifrån ställningstaganden och, öppenhet, och genom att förespråka yttrandefrihet, medborgerliga rättigheter, en press som granskar makten, osv osv – HOPPLÖST!
Men, de accepterar mig kanske ändå, trots att jag förespråkar yttrandefrihet, transparent press, öppen debatt, lika rättigheter för män som för kvinnor, fritt valt med vaccinering, samt att ovaccinerade ska ha samma medborgerliga rättigheter som vaccinerade. En het potatis än, om än lagd på tillfällig kylning, då viruset inte är så aggressivt och dödligt mot ovaccinerade som man hoppats, och drabbar vaccinerade i minst lika stor utsträckning.… de har nog liksom ”överseende” med mig för detta?

Humor hörrni… beror på VEM som kränks eller framförallt vem som har RÄTT att känna sig kränkt. Ang feministisk humor? Har det att göra med att vi fortfarande allihopa, och i synnerhet feminister själva när det passar anser att kvinnor har patent på att vara känsliga utan att kallas överkänsliga? Den uppriktiga upplevelsen jag har, är att sedan Metoo kom, så har det varit allmänt tillåtet med humor som trashar män över lag. Medan det är väldigt känsligt att skämta om kvinnor. Ni vet n-ordet, om ras och så, det är bara tillåtet att skämta om, utifall du är mörkhyad. Och det görs friskt. Då tänker man att det borde finnas utrymme för liknande när det gäller köns-humor? Men om man der till det som så självförhärligande brukar kallas för den ”svenska humoreliten, män och kvinnor, helst flest kvinnor och homosexuella, eftersom det är mer jämställt, ja då är det tillåtet att trascha män från alla dessa genders, men inget av dem kan i praktiken trasha kvinnor, för då är det kvinnoförtryck, patriarkat, etc etc etc.

Känner jag mig kränkt ibland av humor? Det kan ni hoppa upp och sätta er på att jag blir. I synnerhet om det råder olika spelregler för humorn, och när humorn används som just en del av en propaganda med avsikt att missleda folk, och själva vinna makt på det. Annars får jag väl helt enkelt leva med att det finns de som driver med mig ibland, eller med mina åsikter och värderingar, eller till och med min könstillhörighet och nationalitet/etnicitet. Ja under förutsättning då att ”humorn” inte används i propagandasyfte, eller blir ren mobbing, samt att om den ska tillåtas vara tuff och hård humor, att den inte blir enögd och det bara kan skämtas om ena hållet.

Det är svårt att sätta gräns för vad som är just humor, iom att det så ofta används för politiskt propaganda, kommersiell propaganda och vanlig hederlig mobbing. Men när man delar upp VAD och VILKA som är okej att skämta om, är man inne på farliga vägar. De flesta var överens om att man skulle få skämta om rondellhundar och Burka. men nåde den som skämtar om den svenska kvinnan!

Själv hade jag, och har hållningen att man KAN och FÅR skämta om vilket ämne som helst. Men att man även kan avstå. Det är ingen rättighet att kränka muslimer, Afrikaner, medelålders vita män, medelålders rika, vita, kvinnor. Men ämnena borde alla vara tillåtna. Sen vad folk tycker är roligt, är ju upp till var och en. Oftast tenderar folk i allmänhet tycka det är roligare att driva med andra, än att andra driver med dem. Speciellt om ”dem” är väldigt annorlunda än”oss” till klädsel, religion, utseende etc etc.

Och frågan är om en kränkning kan vara en kränkning utifrån en juridisk definition, ett slags politiskt korrekt prejudikat,eller om det är den upplevda känslan hos den självutnämnt kränkte som ska avgöra vad som är en kränkning? Om det sist nämnda är fallet, då får vi nog alla för evigt knipsa käft, och ändå räkna med att bli anklagade för att kränka folk med vår tystnad!