…
Suck ….
Klok som en bok,
men ack så trist med klokhet,
jämfört med kärlekens vilda
obegränsade, levande eldar.
Då och då undrar vi nog alla
vad vi håller på med egentligen,
vad vi gör med våra liv.
Jag är är femtiotvå år nu.
Men var är kärleken nånstans ?
Vackra ord i alla ära,
underbara vinterdagar med sol.
Vegetarisk kost hos en vän som
är så gott att man nästan inte tror
att det går att göra så god mat.
Promenader i all ära,
En kopp kaffe med goda vänner,
nån enstaka gång, när deras livspussel
pausar. Men var är kärleken ?
Femtiotvå år, en evighet känns det ibland,
men knappt ett ögonblick i historien.
Och sen tar det slut, ”en stund på jorden”,
som Laleh sjunger så man gråter och ler på
samma gång, och tänker på orden hon sjunger
”Jag var nära, jag var nära jag var där..
en stund på jorden”
Och visst var jag där, men var jag nära ?
Tårarna forsade ned för mina kinder, när jag åter såg
”The dolphin boy”.
https://www.youtube.com/watch?v=UYjl3dkfLeg
Tårar som de vore fångvaktarens
nyckelknippa och låste upp en dörr till en isoleringscell.
Och friade inlåsta tårar. Morads tystnad gav mening åt mina
betydelselösa ord. Och hans starka älskvärda far
som gjorde allt i sin makt för att Morad skulle komma
ut ur den cell han hamnade i efter en traumatiserande
misshandel.
När han riskerar hamna på institution,
görs ett försök med att han får komma till
en grupp människor och simma med delfiner,
tiden går och sakta, sakta kommer han tillbaks,
från den bubbla han stängts in i efter traumat.
Han talar inte, men får kontakt med delfinerna,
och blir levande … i vattnet, med delfinerna.
En stund i havet, en stund på jorden.
(Se gärna den dokumentären …youtube !)
Jag är inte Morad, men jag är Morad,
Jag fick stänga av stora delar av mig själv för lång tid,
och kärleken blev utestängd, och nycklarna
är kanske tårarna på kinden.
”Jag var nära, jag var nära, jag var där”
Ja det är allt jag vill kunna säga, när jag
stänger mina ögon för gott.
En stund på jorden.