Jag är stolt över att ha överlevt det mörker jag vandrat genom, och ändå blivit människa…..Och jag är stolt över mina goda gärningar, mina vänliga ord, är stolt över de gånger jag berört en annan människa….
Men jag skäms också över att jag inte är större än jag är, modigare och starkare.
Jag har överlevt…. men jag bär mina bojor ännu. Jag är inte fri.
Skuldkänslor håller mig fången ännu….. Rädsla håller mig fången ännu.
Skam håller mig nere…..
Skuld över alla misstag jag gjort, och över att inte vara perfekt….. vilket skulle gett mig existensberättigande….. men inte ens perfektion skulle i mina egna ögon ge mig rätt att må gott och leva …. bara existera.
Rädsla för att mista alla vänner, och bli fullständigt övergiven av allt och alla. Rädsla för att ta emot kärlek, då jag inte tror mig förtjäna den. Rädsla för att ta mer ansvar över mitt eget liv, då jag inte tror mig klara av det.
Skam över att inte höra till, inte vara en del av er andra, en del av samhället.
Skam över att inte förmå att jobba under de premisser som krävs idag…..
Skam över att vara ensam, och inte ha en familj och barn…..