…
Ännu en dag har jag levat.
Inga stordåd uträttade, inga änglavingar
förvärvade, inga storslagna ambitioner nådda.
Men jag står upp rakryggad, för det jag tror på.
Ensam med en symbolisk penna. Pennan som sägs ska vara
mäktigare än svärdet. Men båda är uttjänta reliker,
från en svunnen tid.
Jag står med stadig blick, mot den som granskar mig,
den som ser ner på mig.
Jag sviker inte längre mitt hjärta,
sviker inte längre min själ.
Hellre blir jag ensam, än att överge dem,
Jag är deras ende förkämpe.
Jag vet nu, att jag visar mina vänner
störst kärlek, genom att ge dem frihet.
Och mina vänner gör mig fri,
genom respekt.
Om du älskar någon, käresta, släkt eller vän….
… ge dem frihet. När de är fria kan de alltid återvända
till dig, annars, om du håller fast dem,
är de alltid på väg ifrån dig.
Jag har slutat att överleva,
och börjat att leva. Inget märkvärdigt,
ingen karriär, inga jorden-runt-resor,
inga miljoner att sätta sprätt på.
Inga ”upplevelser” i parti och minut.
Det är inget liv… det är panik.
Att leva för mig, är att lära sig se små
nära ting. Att förstå gåvan som livet är,
att inte förstå gåtan, kärleken,
men ändå längta efter den.
Var minut, var sekund som jag ännu andas,
livet är här… nu ….
Om mina mörkbruna ögon slås upp,
även i morgon, skall jag koka god gröt,
och dricka gott kaffe, och hänga undan tvätt.
Varken mer eller mindre förväntar jag mig.
Inget märkvärdigt …. andas, äta, le, leva !