….
Trasmattan ihopskrynklad, Jeansen i en hög på golvet. Några obetalda
räkningar som känns tröga att få iväg. En inte alltför stor diskhög att
ta itu med. En uräten makrillsburk….. lite så där ogjort och hafsigt,
som man faktiskt får ha det ibland.
Det har varit en underbar vinter, gnistrande vit snö som knarrar under fötterna, storslagna vintervyer för ögat att gotta sig i, och nästan inget slaskande alls.
Jag har haft mat för dagen, och inte varit speciellt sjuk, utöver en del småskavanker.
Det har varit en under bar vinter så långt…. men nu har jag börjat se
fram emot våren och sommaren. En stor bild på tussilago har jag lagt som
skrivbordsbild, för att påminna mig om det som kommer.
Nu har solen börjat värma ansiktet, och ljuset räcker snart ända tills
kvällningen, det finns hopp om livet och sommaren…. ja kanske till och
med kärleken.
Trots lätt tandvärk och indraget kaffedrickande, så känner jag mig lite
glad. Trots kalla högervindar och personliga ekonomiska motgångar
utifrån en redan mager ekonomi…. så är jag glad, och tacksam över att
jag lever…ännu en dag.
Jag minns min far…. ”det kommer flera” sa han, när jag misströstade
över kärleken. Kanske har han rätt, det kanske kommer flera … eller
inte, hur som helst så har jag smakat lite på kärlek och förälskelse,
även om den inte var klar röd och utan sprickor, även om den inte
varade…..
Med våren och sommaren kommer hoppet igen… och kärlek…
Unga par går hand i hand ovetandes om världens bekymmer och tårar och svek….
Och jag tackar Gud för detta…. utan ungdomens oskuld och naivitet,
skulle vi inte överleva …. vi människor… utan drömmen om sommaren
skulle vi inte uthärda den förvisso underbart vackra, men ack så mörka
vintern.
Vem vet….. rätt som det är, skuttar jag återigen omkring, dansande
lätt på ett logdansgolv i 20-gradig sommarkvällsvärme, och en trind
kvinna i mina armar.
Vem vet … kanske hon ler ömt mot mig som balsam för själen, och bränsle för nästa vinter….. vem vet, kanske hon stryker sin mjuka hand över min kind.