…
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på detta…. så svårt att beskriva min sinnesstämning nu….. på så många plan.
Jag är ett universum av känslor och tankar som lever parallellt… min själ är en djuphavsgrav, och en oändlig blå himmel….. allt existerar samtidigt, min historia, min nutid och min längtan och tro…. Drar i varann, påverkar varandra…
I djupet av mitt inre gråter en liten pojke, och ryser av välbehag enkom vid tanken på att bli berörd, omhändertagen för ett litet ögonblick. I nuet sitter en bekymrad man och rynkar ihop sina fåror i pannan över en till synes hopplös ekonomisk situation som aldrig tycks upphöra…
Nyss promenerade jag Sollefteås vackra vinterlandskap i stormvindar, och med tandvärk, men kunde ändå inte upphöra förundras över dess skönhet, nyss åt jag underbart god köttfärssoppa, egenhändigt tillagad… soppa eftersom jag inte gärna tuggar nu…..
Jag är oxå en stark viril man, som inte kommer till min rätt och får utnyttja min fulla kapacitet, inte får sätta min kropp min arbete, med lön som resultat. En man full av kärlek och klokskap som inte fått tillfället att vårda och ta hand om en egen familj…
allt samverkar, och hindrar ….
så jag är glad och tacksam över vad jag har, men uppe vid ytan är nu sorg och längtan…
Det är ett sådant slöseri att jag inte har en kvinna vid min sida, när jag har så mycket jag vill ge…. och skulle inte vara så dumt om jag någon enstaka gång fick en dos omhändertagande och omtanke själv heller… och lite beröring, en kärleksfull blick…
… nån enstaka gång