Allt det vackra, som jag beskådade i min ungdom, storslagna trädgårdar, pompösa vidunderliga byggnader, och glamorösa människor…. ,ter sig inte längre alla gånger lika vackert.
Efter att ha lärt hur dessa byggnader byggts av förtryckta människor, hur de eleganta, glamorösa människorna kommit över sina rikedomar på ett minst sagt, synnerligen skrupelfritt sätt, och utan samvetsbetänkligheter, och hur den blomstrande trädgården också är ett resultat av samma typ av samhällsstruktur samt människoförnedrande värderingar….
På samma sätt, är inte allt det jag med lätthet, utan att ifrågasätta min egen syn, tyckte var fult, och ont… inte alls lika självklart att förakta, eller se som oattraktivt.
Slitna, utslagna människor, med ett säreget yttre, människor med annorlunda, och begränsade förutsättningar för att bli en ”lyckad människa” i vår nu mer så plastiga värld. Dessa kan jag idag se med ett skimmer som den otränade, den oerfarne inte kan skönja. En glans av mänsklig värme, en osynlig gloria, väl förtjänt efter att ha genomlidit svåra prövningar i livet, och bibehållit, eller vunnit en mänsklighet och empati, som den rike trädgårdsmästaren, och godsägaren inte ens förstår vad det innebär…..
Rikedom och skönhet….. mäts inte i pengar och ansiktsdrag alla gånger…… utan i erfarenhet, empati, och en varm själ…
Jag tillägnar dessa rader till min moster och morbror, som jag anser vara de rikaste människorna jag känner, utan att ha speciellt mycket pengar