Stockholmaren i Ångermanlänningen

…
Jag vet väl inte riktigt vad som är
vad i rubriceringen? Men jag har ju lite
av bägge i mig så klart, när jag växte upp
sammanlagt 17 år i Stockholm. Eller egentligen
ca 2 mil utanför Stockholm.

Och jag hade ju rötterna i Ådalen, och reste som barn till Kramfors
och morföräldrarna vid varje givet tillfälle och skollov. Så
det var väl som att komma hem, på ett vis. Men det finns
spår kvar av förortsbon i mig. Och jag vet inte eg
om just kaos och trångboddhet skulle vara mer Stockholmskt
än än Ångermanländskt?… åtminstone inte kaos!
Inte efter att tillbringat långa stunder i förråd på hemmarn, i detta
vackra Ådalen, som blev mitt hem, och förhoppningsvis min sista
viloplats nån gång längre fram i framtiden. Gärna ganska långt fram
i framtiden,men de styr man ju inte jättemycket över.

Ibland känns mitt hem lite som Stockholm dock. Ständig kaos
och ombyggnad, för att få plats över huvud taget. Det blir liksom
aldrig färdigt. Men det kan man iofs säga om själva livet oxå. Jag har
ju dock sett hem, som i sin utformning blivit färdiga fort, och sedan inte
förändrats på en fläck, för all framtid. Och jag har haft vänner som
nån gång i månaden möblerat om, bara för att ha nåt att göra, och för
att få lite förändring.

Men hos mig är det verkligen så att det är kaos troligtvis mest till
följd av trångboddhet, och för att kunna anpassa efter vad
jag gör och hur jag lever, och vad jag ämnar göra. Ibland, blir det inte
alltid som jag ämnar. Som när jag till ex tänker att jag ska måla mer oljemålning,
och släpar upp färger, penslar och målardukar från källarutrymmet.
Bara för att snabbt finna att det är i vägen uppe i lägenheten, och inom nån
vecka kånka ner grejerna igen. Som Stockholm, en ständig byggplats.

Och mitt nya intresse, eller nästan levnadsstil, odlingen, gör det ju inte lättare
av utrymmesskäl, när man ska ha plats med hundratals plant uppe
i en trångbodd lägenhet. Och det är ju också säsongspräglat.
Därav helt nödvändigt med stora omdaningar i möblering, placering,
och förvaring varje vår och höst.

Men mitt hjärta bor i alla fall i Ådalen, Ångermanland, även om
jag kan tycka mitt Stockholm, är väldigt vackert, och underskönt. Och hemma,
är definitivt 100 % i Ådalen, och NOLL i Stockholm, även om delar av mina rötter
spretar dit ner. Men det var det nog redan när jag bodde där nere.
Mitt barn-hjärta hade bestämt sig redan då, att flytta hem till Ådalen.

Allt är dock inte guld och gröna skogar med att bli småstadsbo. Skvallret
kan vara förödande ibland. För det mesta går det att ignorera, men ibland tränger
skvaller faktiskt ini ens liv och påverkar det negativt, TROTS att du
ignorerar skvallerkärringar o gubbar. Motsatsen och alternativet
i ett storstadsliv, är ju trots allt anonymitet, vilket är alldeles ypperligt för den
ytlige ensamvargen, i jakt på kommersiella förströelser och evenemang.
För denne, är Stockholm ett paradis, ingen som bryr sig, och ingen
att bry sig om. Men ett sånt liv kräver ständigt inflöde av kosing
förståss. Digital kosing.

Men på många sätt är jag väl en vandrande rastlös själ, som ständigt
letar trygghet och harmoni. Och att bo kvar på samma ställe, där jag
känner igen folk och platser, skapar en sorts yttre trygghet att trygga upp
det otrygga inre antar jag. Trots skvallerkärringar och lägga sig i
mentalitet. Som han som fikar på Café P, som reser mellan Thailand
och Sverige Säsongsvis, ovch börjar längta till det ställe han INTE är på,
ganska så omgående efter ankomst.

Kanske som att söka ett yttre hem, när det är det inre hemmet
man egentligen vill finna. Att känna sig hemma, vart än man kommer
eller vistas. Att finna tryggheten där.

Som jag tidigare nämnde, så har jag ibland en delvis orealistisk längtan
att bli en eremit, ute på ett torp, nånstans ute i obygden,
för att odla och slippa människor. Det blir ju oxå en slags anonymitet,som
jag faktiskt mot min vilja inte bara otrivs med, utan till och med,
åtminstone historiskt faktiskt räds lite grann. Att bli bortglömd,
att bli ignorerad. Den rädslan har minskat med åren, men absolut
inte raderats ut. Jag är ändå hyfsat beroende av att träffa folk
lite då och då, och hör och häpna, lite motsägelsefullt
till vad jag skrivit ovan, föredrar jag att ha lite ytliga kontakter,
utan att behöva bosätta sig i varandras liv, trots att jag så innerligt längtar
efter att känna mig hemma MED någon, några. Jag tror det kallas för familj.

Men nu får jag väl leva bland lokala skvallerkärringar o surgubbar ytligt,
istället för hyperaktiva, stressade Stockholmare som knappt ser åt
varann eller ens svarar på tilltal. Det får bli så då.

Så nu sitter jag här o på Stockholmskt vis dricker en egenhändigt skapad
espresso macchiato, i det vackra, kuperade Ådalen, bland skvaller
och ombryende, en relativt lyckad sådan om jag får säga det själv,
och det får jag ju.

Då och då får man ju på dylika ställen reda på saker om sig själv,
som man inte ens visste själv. Vissa skulle kalla det för lögn
och att baktala.

Nä nu har jag inte tid med er skvallerkärringar o surgubbar längre,
nu ska jag ner med händerna i myllan, och rensa ogräs o sätta några
egenhändigt drivna plant. Ja efter jag varit hos Rooney Hey Youssef
förståss, och tankat vänlighet. Café Petter är ett annat namn fr
det ställe där han oftast vistas.

Vi får se om jag åker till Stockholm igen. har ju liksom inga ärenden
dit sen Pappa flyttade till himlen.