Nederbörd och nedstämd

…
Varför fortsätter man göra saker man i längden egentligen
inte mår bra av? Vi verkar i princip göra det allihop, utom de som
rationaliserat det så att de gör saker andra inte mår bra av,
och själva känner att det är rätt okej, och att andra får
skylla sig själva.

Man jobbar med sig själv hela livet, men blir liksom
aldrig klar. Försöker förbättra sig som människa. Och även
om jag gjort enorma framsteg, så ramlar jag tillbaka
i gropar, som jag grävt åt mig själv.

Många skulle säga att det är vädret som
gör en nedstämd, när det regnar. Så är det dock inte för mig.
Det råkar regna, samtidigt som jag är nedstämd.
Så… nej, jag har inget alls emot regn. Men är väl ingen fans av
nedstämdheten. Jag får väl börja ett nytt och bättre liv igen då kanske
för 1564e gången. Och DEN HÄR GÅNGEN kommer det säkert lyckas.
Hrmfff.

Man ska ständigt gå omkring o vara rädd, och ha en klump i halsen.
Det gynnar de med makt dessutom. Vare sig den är kapitalistisk,
global, nationalistisk eller statlig. Jag är trött på att vara rädd.
Jag är hellre arg. Men ännu hellre glad faktisk.

Och allra helst harmonisk.
Är osäker på hur det känns faktiskt.

Jag borde göra det, och det, och det. Osså borde jag så klart göra
det också! Så är väl livet ofta, men….
Jag är lite less på mig själv för närvarande,
känner mig ganska oviktig. Trött på hela skiten,
på nåt vis.

Nä det regnar, och det gör faktiskt inget. Men mina plant
ute vill nog ha sol snart om de ska bli nåt
åtminstone tomaterna!

Och jag vissnar inomhus ikväll.
Ska ge mig själv lite mat, även om jag inte känner för det. För som Maggan sa:
”Inte blir det bättre om du inte ät!!!”

Fast vem bryr sig