Jag hade gett bort det lilla jag har

…
Jag fryser i kropp och själ, fast det var en dag med
vårvärme. För andra dagen på kort tid, möttes min
blick av en kvinnas blick. Även denna gång en något yngre
än mig. Det träffade mitt hjärta återigen, precis som
hon som log och hälsade på mig med en underbar aura
på slutet av min 2-milapromenad härom dagen.

Men det är inte så konstigt.
Mitt hjärta är svultet, min själ törstar
efter bekräftelse, mening och längtar ständigt efter kärlek.
Jag har aldrig upplevt kärlek i parförhållanden. Jag har upplevt
kärleksfulla handlingar, både från mig till andra, och från andra till mig.
Och det är livsnödvändigt… men det räcker inte.
Det räcker inte för att känna mig levande.

Mitt hjärta längtar, min själ letar efter mening,
och min kropp ”går och går men kommer aldrig fram till dörren”

Allt som var det är borta. alla som var är borta.
Och kvar är jag, kvar är vi i denna cyniska, egoistiska
döende värld, döende på medkänsla och empati.
allt är bara ett spel för att roffa åt sig mer pengar.
Hur ska man finna kärlek och mening i en sådan värld?

Vi håller på att död på vår jord, på vår sköra natur,
vare sig det handlar om klimathot eller inte. Vi förgiftar,
vi förstör, vi länsar henne på alla naturtillgångar…
och har mage att prata om ”solidaritet” och ”klimat”
När vi samtidigt dödar vår moder. Vår moder jord, långsamt,
långsamt.

Jag har sorg, men inga tårar för närvarande.
Är det så här livet ska vara?
Trots att jag är tacksam över så mycket,
känns livet skit ibland. Jag känner mig
olycklig, värdelös, mindre viktig ibland.
Och ibland räcker det inte att vara viktig
för sin egen skull.
Ibland vill man vara viktig för andra, eller för någon
speciell. någon som ser mig. Är det verkligen att hoppas
på för mycket ? Ja det kanske är det. Inte alla får det faktiskt.

Jag hade gett bort det lilla jag har i pengar och saker.
Alltihopa, på ett bräde, för den känslan att vara älskad
och sedd. Utan att blinka. Men vad vet jag?
Jag är en narr, en tok, som tror på empati, måttlighet,
hållbarhet och kärlek. En narr, en clown,
och en clowns tårar rinner på mina kinder,
medan världen skrattar åt mina konster.

Muren jag byggt runt mitt clown-hjärta
är tjock och tillsynes ogenomtränglig. Men bräckligt
som porslin. Att skydda det från kärlek,
är som att som att sakta dö inifrån.

Och nu har dessutom mina tomatplantor slutat att växa,
och kommer inte bli något av. Troligtvis pga Så-jordens
bristande kvalitet. Eller så vissnar de i närheten
av mina clown-tårar.

Det var en lång fredag det här.