Ibland är Regnet mer välkommet än solen. Ändå gapar vi och skriker så fort det kommer en droppe regn. Så gör vi i livet också, Jagar lyckan så desperat att vi vill köpa den, att vi vill ta piller för den, att vi vill överge, sälja våra nära och kära för den, och i samma andetag rasera vår enda källa och chans till lycka….
Vi ratar och räds tårarna, som är själens ventil, som är kroppens regn. Ett regn som hindrar landskap från att bli öken, tårar som hindrar själen från att torka ut. Tårar som gör oss till människor och inte zombies. Utan regn finns inget liv, utan tårar är vi inte människor.
Just nu står jag i regnet och låter det falla över mig, öppnar famnen, blundar och låter det blöta ner mitt hår, låter det skölja mitt ansikte, Regnet är kallt och rent, regnet är mina tårar.
När min sång blir stum dör jag lite inombords, när mina danssteg tystnar letar jag efter mening. När jag tystnar och gömmer mig, behöver jag någon som rör vid mig, behöver jag någon som ser mig, behöver jag någon som går efter mig.
Lämna mig inte …. stanna hos mig. Här är så ensamt och kallt. Jag är människa, jag tänker…. jag känner…..