….
Vi går vidare, kämpar på med våra bördor, våra sorger.
Men vi lämnar dem aldrig helt, det som präglade oss som små. Ju större sår, desto mer sårbar i vuxen ålder.
Vi lär oss att i de flesta lägen hantera situationer gamla spöken gör sig påminda. Vi lär oss hålla huvudet högt och kämpa.
Men ibland blir det nån lucka i garden, och smällar träffar solarplexus och får dig att tappa andan, ibland träffar den rakt i nyllet och nockar dig…. och ibland rakt in i hjärtat… och ofta är det enkom för att folk ”viftar obetänksamt med armar och nävar”
Stoltheten håller huvudet högt, tills du får en chans att slicka dina sår…
Alla har vi någonting sårbart inom oss. Alla sårar vi människor och blir sårade. Men vi tycks vara olika receptiva för om vi sårat någon, och olika medvetna om egna känslor.
Ibland kan man behöva tala om att man blivit sårad för den man känt sig sårad av….. och ibland är det för svårt. Ofta är det vi med känselspröt på utsidan, vi som är i högre grad sårbara, som oxå är mer receptiva för andras sårbarhet.