Taco-kväll på Bruket, och Olympiska spelen på Skällmyran

…
Modern, med bestämt eftertryck, för att få sonen att efter tjat ansluta till middagsbordet:
– Valdemar Henry Torkel Torell !!!, maten står på bordet nu, och vi vill börja äta
10-årig son från övervåningen
– Mäh !!
tramp tramp tramp tramp
10-årig son (anlänt till köksbordet med varenda anletsdrag och lem på kroppen
trotsigt upprörd, med vilkors-tonläge:
– Men då MÅÅÅÅÅSTE du mamma hjälpa mig att leta efter legobiten som fattas !!!
(Det vill säga, villkoret för att sonen skulle äta, var det ovanstående)
Modern, moderligt tålmodig:
– Ja men först måste jag gå ut med Tor (hunden Skrutt)
10-årig son:
– Men Åhhhhhhh!

Jag hade ätit stor portion mat innan jag denna eftermiddag kom på bjudning,
Bjudningen tillkom på mitt initiativ. Jag hade ätit stor portion mat hemma eftersom jag
vet med mig att de flesta inte äter normala portioner och normalt antal portioner,
som jag gör, utan pytte-pytte-små portioner. Jag åt hemma så att det inte ska bli
pinsamt. Och likväl efter två fyllda Taco-bröd, hör jag mina läppar forma orden:
– Får man ta en till ?
Det var värt att skämmas lite, så här i efterhand

Till slut, efter intagen måltid, anmäler sig 8-årig lillasyster frivilligt att hjälpa
Storebror att leta legobit. Frustrerad 10-årig storebror Valdemar, slår inför lillasyster
ut med armarna, när syskonen är på väg upp för trappen till hans rum, där det
viktiga legobygget äger rum, och som så abrupt tvingats till paus pga försvunnen
legobit. 3 mm lång, och 1 mm lång, färg: grå. Han slår ut med armarna och nästan
i falsett till lillasyster, utbrister han i förtvivlan:
– Jag har letat precis ööööverallt och hittar den inte!!!!
8-årig lillasyster Evelina:
– Men Valle om du hade letat precis överallt så hade du ju redan hittat den!

Modern och jag, i köket, gör vad vi förmår för att inte skratta högt,
så de hör oss. Själv ansluter jag till lego-bits-jakten efter en stund, häller ut 2 lådor
med ca 1000 bitar i varje. Lillasyster Evelina, och jag hugger in och letar, efter en stund
inser vi att det är hon och jag som letar, och inte storebror Valdemar. Han leker i
lugnan ro med den ofullständiga legofiguren, och fräser lite irriterat åt
lillasyster var gång hon sträcker fram en bit hon hoppas ska va den rätta:
– MEN NÄÄÄÄ… DET SER DU VÄL! (och liknande)
Det bekommer inte lillasyster alls, utan letar glatt och villigt vidare
bland de tusentals bitarna, och sträcker fram en bit till och en bit till och
en bit till, men det är alltid fel. Modern ansluter till slut, men efter några tusen legobitar,
ger vi upp. Det blir film-time, på lillasyster Evelinas begäran.
Kung Fu Panda.

När sedan den tecknade filmen sattes igång, skulle visa sig att det blev snylt-gästen,
som bjöd in sig själv på mat, som skrattar högljutt åt barnfilmen,
medan kloka 8-årige Evelina nån gång undrar varför jag skrattar. Valdemar blev kvar
på sitt rum länge, innan han till slut anslöt till filmtittandet, efter en kvart eller nåt.
Och höll upp sina fingrar, och något litet, litet. Han hade hittat legobiten !!!

Jag frågade vart den var. 10-årig Son och tillika storebror i familjen
– Den var där vid.. där .. den var vid… ähh, jag vet inte vart den var!!!

————————-

Inspirerad
En dag tidigare, på väg hem från jobbet… eller ehh café Petter menar jag.Solen sken,
och det hade gjorts skidspår efter Ingrid Thulins stig. Jag ringde genast kunnig i
ämnet och frågade om det var spårat även på Hågestaön. Den kunnige var Marita,
som jag såg promenerade där ytterligare en dag innan. Och svaret var JA!
OS-tider och allt, blev jag som ett barn i kroppen, och skyndade mig hem.
Ner i källarutrymmet, där skidor, pjäxor och stavar, bör finnas.
Väl nere i källarutrymmet, rasade det prylar och lådor över mig. Och längst ini hörnet
bakom ytterligare lådor, bräder och annat, stod skidorna. Så klart.
Det man behöver, står ALLTID längst in!

Nu blev det tävling
Nä nu var det tävling, på med pjäxor, skidor och stavar. Är glad att det inte filmades,
när jag åkte iväg. För jag misstänker att det stämde föga med den bild jag hade i
huvudet av min åkstil, och effektivitet. I mitt huvud var det graciöst och snabbt.
Folk stannade till och frågade hur spåret var,
och om det gick bra osv. Va faaan, såg de inte att det var tävling ???

Våldsamt tempo
Väl på andra sidan bron, på ön, kom jag in i ett våldsamt tempo, så klart.
Redan efter ca 10 minuter var jag ikapp 4 åkare, och körde om dem som en blixt.
Bara för att varva dem igen nästa varv. Vilken skidååååkare !!!
Nu var de iofs 3 st Thailädska tjejer med ledsagare, som aldrig tidigare stått på ett par
skidor och ramlade var 10e meter. Men jag tycker inte det förtar MIN prestation.

5-milen! (Eller om det var 5 km, jag tycker inte det förtar min prestation för det)
Nästa dag var det dags för OS-5-milen, som skulle gå av stapeln på Storskällmyran.
Nu var det allvar. Jag och Rolf Norlén, min värste konkurrent, testade utrustning,
jag testade hans skidor, och han mina vallningsfria, med massor av sandpapper under.
Då fick han minsann se hur det var att åka på sånt!!!! Han ville byta tillbaka omgående,
av någon anledning. Han såg ut att vara lätt i stavtag och skidskär. Började t o m skejta,
bara för att knäcka mig psykologiskt!!! Han fick en lucka till slut. Jag tänkte att jag
kommer täppa igen den luckan, eftersom jag har en sådan enorm fysik och kapacitet.
Jag fick så klart rätt. Nu berodde det iofs på att Rolf 100 meter framför mig, vänt
och åkt tillbaka. Men jag tycker ändå inte att det förtar MIN prestation!!!
Även om han gjorde så 3 ggr. Men ändå!!

Glid
Rolf som inte är en person som kan skämta elakt tror jag,
sa till mig när jag fick ett tokryck, och brände det mesta av mina energi-depåer,
med 20 intensiva stavtag:
– Ja men du har ju bra glid Tomas … när du tar i !

Den jä***eln
Sedan försvann Rolf ur mitt Blickfång,. ( Den jä***eln) men jag gav inte upp.
Ökade tempot furiöst nu. Det kändes så iaf. Och är återigen glad att det inte
filmades. Nu började tyvärr resten av fältet åka förbi mig en efter en. ”Det är för att de
har bättre vallare” tänker jag surt. Först en stor kraftfull man, 1.90 lång som tar ett skär
i skejt, när han kör om mig. Medan jag med Sixten-Järnberg-stil tar fem stavtag.

Gled
Sen en 15-årig-tjej som gled förbi, jag tror inte ens hon tog når stavtag, hon bara gled.
Sedan två tjejer till. jag tänkte: Tjejer borde inte få åka killarnas lopp.
Bara riktiga män som jag, och de i min klass borde få åka.
ja och lite bättre än mig då rå. Ja, ja, ja och mycket bättre än mig rååå.
Förnedringen var total när en 75-årig gubbe skejtade förbi mig.
Men jag gav inte upp. Och jag åkte ialla fall inte omkring i nån jävla
kroppsstrumpa, med självgående skidor för 5000 kronor.
Riktiga män har sandpapper under (vallningsfria) ist för valla och flour.

nationalsången för mig
När jag kommer fram till mål, hör jag nationalsången,
JAAA JAG VANN ÄNDÅÅÅ!!! tänkte jag. Det var Rolf som satt vid ett vindskydd
bekvämt bakåtlutad, som ha suttit där ett tag. Nationalsången kommer från hans
svindyra Apple-mobil av senaste modell, som kan allt utom att ringa och svara i telefon.
(Jag ringde honom innan vi for iväg med bilen, upp emot sopgropen där startfållan var
och han svarade inte) Och tydligen var nationalsången för nån Svensk-Holländare
som vunnit guld på 10.000 meter skridskor Baaahh !. Men som hon norskan nedlåtande
sa, medan Sverige fortfarande låg för dem i medaljligan:
– Ja men vilka ”häftiga” sporter ni tar gull i då”

Nåja, jag kom väl sist då rå… men det tycker jag inte förtar min prestation.
Jag vann jallafall dagen innan, över Thailändskorna som aldrig stått på ett par skidor.
I och för sig för att de var vänliga att släppa fram mig på det smala skogsspåret
på Hågestaön. Men det tycker jag inte förtar min prestation.

I morgon blir det café Petter igen. Där är jag iaf mästare på att stänga igen en ytterdörr
som inte går igen själv, med skaftet på en piassavakvast!!!
Så deså !!!