….
Regnet fortsätter strila ner utan uppehåll… och jag tycker om det. Det har regnat i flera dagar nu. Men slutet av Augusti och början av September var ovanligt varmt och torrt, så jag gläds med trummande regndroppar, jag gläds med porlande bäckar och forsar, jag gläds med regnvåta glasögon och genomdränk frisyr.
Livet är kort… jag är medveten om dess förgänglighet. Det gör mig både förtröstansfull, melankolisk och lätt orolig. Jag vill ju leva, så är det.
Jag har i princip inte pratat med min mor sedan 1997 nu. Vi träffades på min fars begravning, vad hon nu hade för ärende dit. Hon tilltalade mig, och jag svarade kort i tonen. Min bror har jag oxå bara pratat med på begravningen, och min yngre bror har aldrig hört av sig någon gång, någonsin. De har kan man säga bränt sina broar. Ingen av dem har någon gång under min vuxna ålder gjort en antydan till att vilja ha någon kontakt, hälsa på eller höra av sig. Till slut tröttnade jag på envägskommunikation, känslokyla och ointresse. Ingenting förändrades av det, utom att jag inte varje dag år in och år ut fick utså känslan av att vara ratad. Innebär det att jag inte saknar dem ? Ja det gör det, men det innebär inte att jag inte saknar en bror och en mor.
Till alla er som räddat mitt liv, med små men livsviktiga gester och handlingar, tackar jag genom att med mitt liv, min empati, mitt hjärta betytt något litet, eller jättemycket för någon annan i min tur.
Du kvinna som när jag var inne i ett bottenklöst mörker, sträckte ut din arm mot mig, och med baksidan av dina fingrar smekte min kind, där jag satt stel och livrädd. Du vet säkert inte om det, men du räddade livet på mig då.
Min moster och morbror som under många år tagit mig till sig, slitit ut det onda, gett mig trygghet och kärlek jag aldrig tidigare hade upplevt.
Till Patrik Hertzberg, som är den enda i mitt trasiga liv, som gått emellan och varit redo försvara mig med nävar
Till er som stått och kommer att stå vid min sida, när ingen annan vill, vågar eller orkar.
Regnet porlar, det är näst intill becksvart ute… och jag tycker det är mysigt och tryggt. Det får gärna regna nån dag till för min del… tids nog kommer sol.
Jag tackar för en bra dag, med korsordande med moster, lunch med Göran, fika med ko, kvällsfika hos Anneli …. blir morgondagen lika bra eller i närheten blir jag mer än nöjd,
Gonatt alla Ådalingar, vart än ni må vara.