…
Varför känns det som tiden rinner ifrån mig ?
Missförstå mig rätt, jag har mycket att vara glad och tacksam över, och tro mig jag är det. Som idag när jag hade ynnesten att få se havet från Skulebergets topp, i sällskap med idel underbara människor… och en underbar hund !
Jag….. om någon vet att glädjas åt det lilla, ta vara på de få stunder av lycka eller kärleksfulla handlingar som bjuds. Jag vet….. ty det är så jag överlevde det mörker jag en gång befann mig. Hur kan det då komma sig att något saknas mig ?
Jag tänder 5 stearinljus i höstmörkret. Ett ljus för vår herre, som tycks ha något av ett omöjligt uppdrag. Ett ljus för moder jord, som skövlas och skändas, av den art som kallats skapelsens krona. Ett för de vänner som försvarar min själ och mitt väl. Ett för de själar som berört mitt liv, och vandrat vidare……
…..och ett ljus som ska brinna för den som till slut hittar fram till mitt törstande hjärta. som brinner för mig. Dom säger att det är de som haft kärleksfulla, trygga föräldrar som har störst chans…. så må det vara. Men ska jag då lägga mig ner och dö… och sluta hoppas ? ….
..nej jag kan inte det, om det så är lika stor chans för mig att finna kärleken, som för den otursförföljde att vinna på lotto…. så kan jag inte ge upp det enda jag levt och längtat till… Kanske är det för sent för mig att få egna barn, och det är en stor sorg. Men det kan inte vara för sent för kärlek … kan det ?
Nåja suck… vad är väl en kväll på slottet…