…
Nä det blir inte en till allitterationsblogg.
Bara titeln. Det är stundom tufft nu kan jag tycka,
känner mig inte speciellt uppskattad och välkommen
på det stora hela. Utom små, små oaser som lättar upp
och ger mig kraft att fortsätta.
Dagen började dock med en käftsmäll som heter duga, när det står
klart att Österrike inte längre bara planerar genomföra
vaccintvång och dryga böter för de som inte böjer sig
djupt inför övermakten. Bröstade upp mig efter en stunds vila
mot galenskapen, och bemötte hat, tvång och totalitarism,
med reson, lugn, ifrågasättande och klokhet. JA jag skryter,
och jag står för det. Till en början ensam mot kommentarer
som: 
För att efter ett 20-tal liknande och några anklagande, skuldbeläggande få
ett välbehövligt erkännande:
En ”teaterpromenad” med Göran, 7 km lång, där vi ”teatrar” ur oss veckans frustrationer
över veckans galenskaper. G mest över kunders beteende, jag för tillfället….
jag, ja ni förstår väl om vad? Landar på Café Petter och utan att hinna beställa
kommer Rooneys syster Aya med en kopp kaffe med mjölk. Björn berättar om sitt
barnbarn som hade en enhörning som enligt barnbarnet var rädd för kammar och
schampo, vilket skapade problem (Hon berättade ingående får Farfar Björn, på Facetime)
Men efter en stunds eftertanke, lägger hon till:
– Men alla är rädda för NÅNting!
När en afrikansk ung pappa kommer in, undrar jag med Björn,
om det var Bitania som var så sällskapssjuk och oblyg för nån vecka sen.
Björn sa att Bitania var större/äldre. Och Björn har alltid rätt, utom när
han har fel. Nåväl, Björn, Stig och Einar reste på sig, och jag beslöt satt
ta det lugnt o bemöta några idioter till på DNs kommentarsfält via mobilen.
Nu när jag fått pepp!
Sen kommer tre unga afrikanska män till in på caféet.
Varav Berhane var en av dem, och hade Bitania med sig.
Jag sade pappans namn, glad att jag kom ihåg rätt,
och hejade, på Bitania. Tänkte att jag sitter väl där och krattar
lite på min mobil. Jag blev bara glad av att se dem. Och efter Hon petat i
sig lite fika, kom hon och satte sig bredvid mig, igen, och mitt hjärta gladdes
av stolthet. Pratade lite via Berhane igen som kan svenska, men sen pratade
vi med tecken och lite bilder på hästar och enhörningar på mobilen.
Berhane berättade att hon ville lära sig rida häst.
Och som om inte detta vore nog att lysa upp min dag,
så fick jag glädjas åt Anders Lundin och ”Allt för sverige”
Älskar de små historiska berättelserna,
både nationellt och familjernas. Står ut med tävlingsmomentet.
Men jag kände äntligen en dag att fylla på energi och kärlek.
Tack Bitania, Berhane, Anders Lundin, Aya och Ingela bergström!