…
Barnen i våra liv, får gång på gång lära oss att leva, lära oss att vara i nuet. Barnen får oss att tro, ger oss mening. Även oss som inte har egna barn.
Barnen förstår inte begreppet död, för de lever i nuet. Det är av samma anledning vi som barn tyckte att sommarlovet när det inträffade skulle vara i evighet. När skolklockan ringde ut, var hjärnan och själen inställd på att det skulle vara för evigt. Och fast det till slut tog slut, varade det för evigt medan det varade.
De flesta vuxna i arbetslivet, klarar inte av att njuta av söndagen, utan börjar oroa sig och må dåligt över måndagen som innebär ny arbetsvecka. Barnen tänker inte så, de har en ledig dag på söndagen.
Men när vi på något mer eller mindre påtagligt sätt blir medvetna om att vi kommer dö… när den kommer närmre, eller vi blir sjuka, då förändras synen på både livet och döden för de flesta. De flesta räds döden, inklusive mig själv. Av olika anledningar dock. En orsak är att det är mot vår natur att föreställa sin egen död. Det är okänt territorium. Samt kan det vara så att vi inte levt vårt liv till fullo som vi önskat, att vi inte är klara här på jorden. Allt det här är svårt att förstå och sätta sig in i. Vi söker tröst i religion, och föreställer oss en fortsättning efter döden. Huruvida det enkom är sätt att hantera den, eller en faktisk verklighet, vet ju ingen, hur mycket än de påstår sig veta.
Ibland behöver vi små doser av barn i våra liv , för att bringa fram livet inom oss, och vara i det obekymrade nuet en stund. Och igår fick jag en sådan stund med mina vänner från caféet. Jag blev bjuden på mat, och så länge barnen var vakna, Så kom Solin i synnerhet till mig och pratade, frågade, undrade och ville busa och leka, medan vi alla satt i vardagsrummet. Sedan när de slocknat för kvällen pratade vi livet och politik, orättvisor och mänsklighet. En kväll i nuet …. då.