…
Gud väljer inte vilka som får vara kvar i livet, dö unga, vilka som får leva i rikedom, vilka som får uppleva kärleken. Kanske är Gud en källa till kärlek dock, ett rättesnöre, en vägledning, en tröst, ett ljus. Vad vore meningen med livet om Gud levde det ÅT oss ? Kanske sänder Gud oss änglar att hjälpa till ibland, men jag tror de kommer i mänskligt format.
Vi må slåss för allt det där själva, varje dag, med fullständigt olika förutsättningar. Vi må gå våra steg själva, välja våra stigar själva, och i bästa fall får vi några stänk av lycka och kärlek på vägen. Vi människor är de som skapar vårt eget öde. Och det gör mig båd djupt bekymrad, ledsen, och förundrande hoppfull på samma gång.
Så mycket politiskt, cyniskt pengaräknande som kostar människoliv å ena sidan. Och å andra sidan människor som ger av sig själva, när de inte behöver. Som ett världsligt Yin och Yang, en balans som aldrig tycks rubbas. Lidande skapar empati och välgärningar, och bristen på lidande skapar ofta arrogans och egoism, vilket återigen skapar lidande för dem som drabbas av dem.
Fred på jorden kommer aldrig någonsin inträffa, som miss-world-deltagarna på låtsas önskar sig i sina tal, för att framstå i bra dager. Just pga den balansen jag just redogjorde för. Men samma balans ger en garant för att ondskan och egoismen aldrig kommer segra fullt ut heller. De må sitta på sina maktpositioner och roffa åt sig av folk under dem på karriärstegen… men ju mer de roffar åt sig desto mer ihåliga blir de, desto mer ytliga, mindre äkta uppoffrande gåvor, från hjärta och själ… de facto så blir de paradoxalt fattigare för varje krona eller dollar de snikar åt sig på andras bekostnad. Kapitalismens egen förbannelse över girighet, en av e sju dödssynderna.
Jag är rädd för att dö….. visst är det så. För att jag anat doften av liv och kärlek, som jag inte kände så mycket av då, när jag inte var rädd att dö. Jag tycker det vore en personlig, så väl som samhällelig katastrof om mitt liv gick till spillo, pga cynisk borgerlig skyll-dig-själv-politik som resulterar i att adekvat medicinsk hjälp inte sätts in vid sådant behov. Jag tycker det vore personlig katastrof att knacka på hos Per vid porten, utan att ha älskat och blivit älskad.
Älska….det är därför jag lever…. allt annat är bara trix för att uthärda avsaknaden av just kärlek. Men jag kan bara hoppas… fram till dess jag finner den, eller blir tagen från jordelivet… är det den jag drömmer om, längtar till och lever för.