All tid i världen

…
Ibland känns livet som en snabbspolning
av den iofs underbara, animerade filmen ”Upp”,
fast utan den livliga flickan, sedermera kvinnan,
och gamla damen som älskade honom igenom alla
likadana vardagar. Innan hon tynade bort i slutet
av snabbspolningen, i någon okänd sjukdom.
Och lämnade en bitter gammal krokig gubbe kvar.

I min värld hinner det inte bli morgon, förrän det är kväll igen,
och dagarna blir ofta väldigt likadana. Upp vid 7 tiden,
vänta en halvtimme, innan jag får diska med risk att störa
grannen med slammer från diskningen.
Koka kaffe, koka gröt, och diska, sätta sig o kolla igenom
nyheter på datorn, och i mån av om jag har råd, dra iväg på stan
och ta en slät kopp kaffe. Gå nån promenad, fixa nåt käk,
Kanske baka lite, lägga pussel, lösa korsord. Inte så jäkla spännande, på ett vis
Så är det iaf nu på hösten, då dagarna blir kortare och kortare.

Sommaren går så fort, det har den alltid gjort för mig
sen jag blev vuxen. Inte för att den är särskilt kort egentligen,
utan för att den är full med sysslor. Saker som bara kan ske på sommaren,
i en liten stad i mellersta Norrland, då allt lever upp, i naturen och hos
människorna i den. Förut var det Bangolf och Boule, nu är det kolonilotter
och cykelturer.

En fd arbetarklassgrabb jag kände, har kommit upp sig
och sitter i en badtunna och skålar i champagne,
och går ändå med den röda fanan på 1a Maj, av nån underlig anledning.
En annan, en fd svetsare från Ådalen glömde av sitt ursprung, och blev
förbaskad när det kom människor vänster ifrån, och ställde krav för de gamla, arbetslösa,
de sjuka. Han tog oss för givna, att vi skulle stötta den högerpolitik han en gång
svor att bekämpa, men nu drivit igenom Nu är han snart även fd Statsminister.
Och damen som efterträder, har jag inga större förhoppningar om,
hon är ju som alla sossar nu för tiden, inte intresserad av jämlikhet.

Jag tar fram gitarren och sjunger en tröstvisa till mig själv.
Ty ingen gitter höra på, utan Moderna eller Pfizer i mina ådror.
Min vackra grönkålsskog, ståtar stolt ned vid älven, då jag
vann kriget mot sniglar och kålmaskar, och gav dem näring och vatten.
Jag skördar ännu, i mitten av oktober. Det känns magiskt på nåt vis.

Man önskar ofta att farsan fanns kvar här på jorden.
Fast han inte fanns för mig som liten, när jag behövde honom,
så fanns ha faktiskt ofta för mig när jag blev stor. Både med ekonomisk
stöttning, hjälp med bilen, och det viktiga i att besöka och faktiskt umgås.
För att han ville det. För att han tyckte om att vara med mig.

Inte så ofta jag känner så nu för tiden. Vem f-n bryr sig om någon
annan än sig själv nu för tiden. Och vem f-n bryr sig om något annat
än att fylla sina j-a hem med prylar, och pengar, nu för tiden.
Människan är vilse, så oerhört vilse. Har tappat sin mänsklighet,
har tappat sin själ, och allt som är kvar är ett skal, en överviktig kropp
med en över-viktig själ, och ett över-viktigt ego. Fartblinda.

Jag försöker under dessa omständigheter, fortsätta vara en människa.
Men jag blir ofta en människa vid ett tangentbord
som skriver det ingen vill läsa, och sjunger det ingen vill höra.
Ögon hålls för, öron hålls för… och ur käften strömmar hatet
och egoismen, hos de vilsna Mammon-dyrkarna.
Jag försöker behålla min mänsklighet på olika vis. Jag försöker
leva med naturen, i min kost, i min konsumtion, och i mina
transporter. Jag försöker vara generös, jag mår oerhört bra av att
dela med mig när jag har överflöd. Som grönkål tex. Men även
via tjänster, komplimanger och vänskaplig, ovillkorad hjälp.

Ja jag vet… jag är en relik, en dinosaurie, Det socialistiska tankesättet
med omtanke och solidaritet, är dött, länge leve jaget och Ebba Buske
och hennes nya politiska pojkvän i riksdagen Jimmy !
Dom leve: Huvva, huvva, huvva, huvva!

Nu är det väl snart läggdags, då jag inte orkar hålla korp-gluggarna
öppna längre. Och jag borstat min tand, och skrapat runt den med lite tandtråd.
Satt igång nån film som jag somnar till efter 10-20 minuter.
Igår såg jag en hel film dock: ”The way back”. Baserad på verkliga händelser.
Om hur några fångar i Sibirien mot alla odds rymde, och gick genom
omänskliga förhållanden, törst och svält, genom fruktansvärda väderförhållanden,
snöstormar, öknar, Himalaya, ända till indien.

Och då… då kände jag mig rätt nöjd med mitt enahanda
kärlekslösa liv. Och att i morgon igen få gå upp vid 7 tiden,
vänta en halvtimme, innan jag får diska med risk att störa
grannen med slammer från diskningen.
Koka kaffe, koka gröt, och diska, sätta sig o kolla igenom
nyheter på datorn, och i mån av om jag har råd, dra iväg på stan
och ta en slät kopp kaffe. Gå nån promenad, fixa nåt käk,
Kanske baka lite, lägga pussel, lösa korsord.