Medan ni väntar

…
Jag tar på mig kängorna, och klär mig
hyfsat höstvarmt, kliver ut i trappuppgången,
och kommer på satt jag kanske borde ha med mig ett paraply,
utifall att det börjar regna väldigt mycket under promenaden.
Det regnar redan, ser jag på vattenytan på älven, men
kroppen måste bara ut och gå, säger den till mig, genom rastlöshet,
och lägesenergi. Trots att jag alldeles innan kört ett styrketräninspass
med handlar och min egen kropp som vikt.

Efter norra Älvstranden
Ganska fort, redan efter fyra kilometer, känner jag hur det sipprar in
vatten i vänster känga, trots att de är väl insmorda i fett.
Men jag fortsätter gå. Jag tänker att så länge jag rör på mig kommer
jag vara varm. eftersom det är varmt ute, ca tolv grader. Det
är högvatten i älven, gångstigen bort till notstugan är bitvis under vatten.
Jag får halvklättra bitvis uppför nipan. Så långt hade jag
paraplyet i fickan men nu öste det på när jag gått 5 km, så jag fällde upp det,
ungefär i samma veva som det långa uppförs-lutet börjar. Och då blir jag blöt
inifrån oxå. Men jag tänker att om jag bara fortsätter gå fort, så håller jag mig varm.

Tankar som flyger omkring
Tankarna vänder ut och in på sig själva, flyger fritt omkring.
Och spelar upp scenarion i tänkta situationer med min omgivning,
okända människor, bekanta, och vänner. Jag löser tvister som kan uppstå,
i tankens värld, så att jag inte ska stå svarslös, eller så att jag
bara kan ignorera när det uppstår. Det går säkert att fastställa nån slags
diagnos för det om man vill. Och om nån vill roa sig med det, så
får de väl göra det då, men får ju iofs samma diagnos som de ger då.
Hur som helst så är det ett sätt för mig att bearbeta känslor,
och hantera tillvaron. Ett annat är att skriva blogginlägg.

Alla pratar om vädret, men ingen gör något åt det
Det regnar hela tiden under promenaden, och jag tänker på hur ofta
folk tycks styras av vädret i allt i deras tillvaro. Alltså, det är ingen kritik,
det är en förundran och en reflektion.
De flesta kolonilotts-grannar, tycks under sommaren avvakta tills det blir fint väder
innan de går ner på lotterna och ordnar det som ska ordnas. De vill säga inte blåst, inte
regn, utan soligt, och varmt. Men inte föööör varmt, då går det heller inte att göra något.

Likaledes tycks det vara med folk och promenader, det får ju inte blåsa, snöa, regna
slaska, eller vara för många minusgrader på vintern. För då är det ”så tråkigt att gå ut”
Eller ”då kan man bli sjuk” eller då … ja det finns åtminstone 20 orsaker till.
Men det blir väldigt lite gjort i trädgårdslandet då, och det blir inte så många, eller
så långa promenader.

På toppen
Nu har jag kommit till högsta punkten under promenaden, och det är
ungefär efter 8km. Så jag har 6 km kvar. Bara att fortsätta röra på sig, så jag inte blir kall.
Nu är jag blöt även på överkroppen, och håret, trots att jag har keps,
och haft paraplyet upp hälften av sträckan. Kommer närmare stan, nu Ångermannabron.
Och det är en väldig trafik i regnet. Jag möter inga gående. Klockan är mellan
fyra och halv-fem på eftermiddagen en onsdag i oktober, och folk är på väg hem
från jobbet troligtvis. Inte alla bryr sig om ifall de stänker ner gångtrafikanter
när de plöjer ner i stora vattensamlingar. Men det gör inget. Jag bara tänker att jag
fortsätter få och röra på mig så att jag inte blir kall.

En dag
”En dag, ska allt bli bättre”.
”En dag ska jag vinna storvinsten, och då….”

Medan ni väntar på vinst på Europalotten och snuskiga vinster,
så går jag ner i regnet till Djupövägs-lotteriet och hämtar grönkål.
Jag vinner varje dag där, och det är 100 % vinstchans.

Så medan ni väntar på bättre väder, så tar jag det väder som blir.
Medan ni väntar på rikedom, så använder jag de få sekiner jag har.

Medan ni väntar på det underbara livet, så lever jag livet, som det är,
med vad jag fått, och det jag åstadkommit.
Det kanske inte är så märkvärdigt, det kanske inte är så mycket,
men för mig är det allt. För mig är det rikedom.

Hildas
Går förbi Orrtorget, där står Bosse Kramsjö i regnret.
Bosse som skrivit boken Bangladesh, och är sambo med Maria Norberg
som driver Hildas Trädgård. Han står och säljer obesprutade
lokalt odlade grönsaker. Jag köper två jättestora morötter på ett halv kilo.
Ringer Åsa och påminner om att Hildas är där.
Kliver in, klär av mig fort, duschar varmt, klär mig varmt, och somnar
snart på spikmattan, i mitt oansenliga, sparsamma, ambitionslösa,
liv, som jag lever… utan att vänta på nåt bättre.