…
– ”Här är jag!”
….ropade den lilla vattenkammade pojken
med ett förväntansfullt leende.
Men inget leende speglades åter till honom.
Hennes blick var mörk och förtvivlad,
så hon såg honom inte, inte alls.
I mörkret var hon fast, och hon såg ingenting,
ingenting alls. Den lilla pojken bönade och bad,
till himlen ovanför honom, men ingen tycktes höra honom.
Den lilla pojken, med guldbruna ögon,
höll tillbaka sina tårar, för att ge henne tröst,
för att hjälpa henne tillbaka till den här världen…..
Hon gick in i mörkret, och den lille pojken följde henne dit.
Han var utan lykta, och utan skor.
Han svalde sina hundratusen tårar i femtusen dagar,
för att världen som han kände den inte skulle gå under.
Vart än det fanns ljus gick han mot det,
som en nattfjäril om natten flyger mot ljuskällor.
Sedan brast dammen, muren föll.
Huden som skyddade det bräckliga hjärtat fanns ej längre där.
Nu gick han ensam. När han med sina pojkögon såg i spegeln,
stod där en man, och grät hejdlöst som en pojke.
Han sprang, kröp och grät sina hundratusen tårar,
i femtusen dagar, tills pojken hunnit ifatt mannen.
Den lille pojken som gick utan lykta in i mörkret,
fick bära även hennes bittra tårar.
Men när han hittade ut i ljuset igen,
var han fri, och ensam, bortglömd,
men ute ur mörkret.
Och inuti honom bultade en pojkes hjärta,
i en mans kropp, med ögon och hjärta,
för alla som lider i tysthet.
– ”Här är jag !”….
…ropade mannen, till friheten och ensamheten !