Månad: mars 2025

…
Livet känns surrealistiskt emellanåt,
för att världen känns surrealistisk,
för att folk känns surrealistiska.

Jag blev knockad nu i vinter,
men är ännu ej uträknad
Men än hur stark jag är,
än hur envis jag är,
och än hur mycket rätt saker
jag gör för min hälsa,
och i kampen mot censur,
kampen för yttrandefrihet
kampen mot likgiltighet
och mentalt slaveri…

… så är inte allt i mina händer,
Jag kan komma att räknas ut, till slut,
min kropp kan komma att ge vika,
och förtvina in i evigheten, i förtid.
Och min själ, kan knäckas och kuvas,
jag är inte oövervinnerlig,
jag är inte outgrundligt stark

Jag är av kött och blod,
och min själ går att förgöra

Jag känner mig bruten, stukad
sviken, ensam, övergiven,
desillusionerad… letar min kraft
men som om jag har grön kryptonit
i fickorna….

Jag sover om nätterna,
men har inte återhämtat mig

Jag känner igen mig i kompisen som berättar att de flesta vänner och bekanta han har, har han ingen lust att hänga med, höra av sig till, för att de inte är äkta, för att de stoppar huvudet i sanden, låtsas inte om allt som sker, och som avslöjas bortom allt tvivel. Ändå vill de inte kämpa? Ändå vill de inte veta? Ändå vill de inte leva medan de lever? Mitt hjärta och min själ förstår inte detta? Och mitt intellekt kämpar oxå för att förstå hur vi kunde hamna här?

”We won at Stirling, and still you quibble. We won at York and you would not support us. If you will not stand up with us now then I say you’re a coward.” (Braveheart)

Jag är trött efter att ha levt utan sömn två vintrar. Jag är utmattad efter att ha flyttat det mesta av mina möbler och kartonger helt själv, med en pirra, två armar och två ben. Jag är desillusionerad över att så många vänder en ryggen när man desperat behöver dem, och är dum nog att räkna med hjälp. Jag är knäckt av de känslokalla ursäkter jag mött. Jag är nednött av den här världens cyniska bemötande av människor, och totala avsaknad av respekt för människoliv. Och värst är att de som ni, majoriteten litar mest på, är de som har minst respekt för människoliv ….. nej, värst är inte dom, värst är ni som stöder dem… det bryter ner mig likt William Wallace när han tar av hjälmen på riddaren, som han ridit ikapp, efter han insett att han/de blivit förrådd…. och han ser Robert the Bruce, som han lagt sin tillit till…

Det känns som att slåss för medmänsklighet och sanningen, och bli förrådd av mänskligheten och sanningen

Jag är trött… bruten… men lever …än

…
Nästan tillbaka bland de levande igen.
Men lite skakig, sliten, raspig röst
ingen He-Man längre.

Den här vinterns ”upplevelser” avrundat med en knock-out med feber-yra, snuva, hota, värk, magsmärtor, ont i huden, har bara gett mig känslan av att vara än mer ensam, när det verkligen gäller än innan. För mycket fysiskt slit med flytt, ofta själv, tre månader utan sömn pga hyresvärd och fd grannar, samt en mycket dålig levnadsmiljö, pga hyresvärd, ett helvetiskt tjafs med Telia för att få internet så jag kunde betala mina räkningar, bla som de skickade mig, och en ineffektivitet och organisationskaos som får en att tänka på Kafka…. det blev för mycket. Och i slutändan, är du ensam, med nåt enstaka undantag.

Känner mig rätt energilös och skakig nu när jag skriver. Kämpar mot att bli helt desillusionerad som resultat av omvärldens likgiltighet inför tyranni och inför sina medmänniskor. De har gjort ett bra jobb att splittra oss, och göra oss kärlekslösa. Det finns de som argumenterar för att målet är att krossa det mänskliga i människan, och förslava våra själar, för gott. Bl a Bob Moran, men han tillägger att de inte kommer lyckas, och att de kommer förgöra sig själva. Jag har delat en video med honom för de som är intresserade.