ibland….
Ibland vill jag bara ge upp
Jag har kämpat så länge ,
Jag har längtat så länge,
Och vad har det gett mig?
Var har det lett mig? Jag trodde jag ….
Jag trodde mig veta. vad kärlek är
Men jag börjar glömma
Jag slutar drömma
Jag har kämpat för det mänskliga så länge nu,
men var har det lett mig?
Till ensamhet och utanförskap,
till utfrysning, till tystnad och ännu mera tystnad
Jag kan inte fortsätta så här
Att kämpa för mänsklighet
och bli straffad för det med tystnad?
”Att försöka hjälpa människor förstå vad som händer vad som pågår nu, är som att gå in i en brinnande byggnad för att bära ut någon, bara för att få ett slag i ansiktet och krav på bevis på att byggnaden faktiskt brinner, till och med trots att de erkänner att de ser lågorna”
Varför försöker jag ens?
Varför längtar efter mänsklighet?
Varför längtar efter kärlek?
Varför förälskelse?
Ibland vill jag bara ge upp
Var är alla människor?
Var är kärleken?
Jag oroar mig för min hälsa
Ja, jag gör det
jag har ingen annan som gör det
Jag har ont i skuldran Jag har bronkit (tror jag)
Men mest av allt gör hjärtat Och själen ondast just nu
Längtar efter människor som fortfarande Är människor.
Människor som bryr sig om mänskligheten och det mänskliga
Och längtar efter kärlek.
Jag visste vad det var en gång
eller trodde mig veta vad kärleken är.
Nu vet jag ingenting längre.
Snart känner jag ingenting längre.
Utan mänsklighet omkring mig
Utan kärlek i mitt hjärta
Och utan hopp
Varför kämpa vidare?
Kärleken i mig dräneras ur mig
utav all likgiltighet omkring mig
Likgiltighet inför mänskligheten och det mänskliga
Var är alla människor?
Var är livet?
Var är kärleken?
Än en gång tittar jag på slutscenen I Sömnlös Seattle när Meg Ryan svarar ”It’s me” på Tom Hanks: ” it’s you” Som någon slags hjärtstartare eller respirator för hoppet och kärleken Men mitt hjärta startar inte och slår inte för egen maskin för kärleken Längre