…
Blir fortfarande utmattad av mycket mindre än jag är van vid, både fysiskt och mentalt. Återhämtning gäller. Hur? Det är frågan, och det finns inget facit eller officiell mall, TROTS att jag har mycket erfarenhet i ämnet. Men saker förändras, världen förändras, jag förändras, jag åldras, och nya bättre återhämtningsalternativ, vill jag vara öppen för. I min erfarenhet är det ändå olika i olika situationer. Ren sorg, och saknad, kan jag tänka att det kan vara bra att känna, och till och med gråta ut. Sorg över någon man förlorat,. eller dylikt. När min far dog, blev det tydligt. Det var sorg, och jag grät, sorgen gick över, och saknaden tog vid, men saknaden blir om inte mindre efter förlorad närstående, så åtminstone mer hanterbar.
Rent fysiskt, kan jag tappa krafterna fort nu, som om jag ätit för lite, eller fel. Men det har jag inte, jag gissar att kroppen reagerar så av den långvariga stress, och fysiska utmattning den varit subjekt för. Jag antar. Så vila, samt hitta syften med dagen, och min tid tänker jag är viktigt. Samt att faktiskt inte handlöst släppa allt jag gör för mig. för satt finnas till för andra. Tror jag behöver ta hand om MIG! Och här brukar det agerandet resultera i ökad isolering, eftersom många, många bara umgås när de kan erhålla hjälp. Annars är de oftast mycket upptagna, med SIG. Och min känsla av isolering, ökar således, när jag stänger igen den dörren ett tag. Det är tufft, förvisso.
Men i nuvarande läge, så gagnar det mig inte att sätta mig och gråta, eller lyssna på sorgliga sånger, så som det kan göra när du mist en anhörig,. eller är olyckligt kär. Såna här gånger, är det bättre för mig att liksom bara ”fortsätta simma”
… dvs göra alla vardagliga saker jag gör annars för att få allt att fungera, hälsan, stimuli, sociala möten. Och för att få till sociala möten,. måste jag ”ljuga” lite för de sociala kontakterna, om hur jag mår, annars backar de sociala kontakterna i än större utsträckning än när jag behövde deras fysiska hjälp. ”Fortsätt simma”! Sorg är inte depression påstår jag, men det kan leda till det, beroende på hur man agerar, snarare än hur man reagerar. Så nu håller jag huvudet relativt högt, och ljuger för er om hur jag mår, när jag möter er på gatan, vilket lämnar en klump i bröst och mage. Huvudsaken är att jag inte ljuger för mig själv om hur jag mår, och varför. Huvudsaken är att jag är ärlig inför mig själv om jag som nu, blivit besviken på folk, vänner och bekanta, under flytten. Det är inte en fråga om rätt och fel, ond eller god, just i detta fall. Det är en fråga om vad jag känner. Och även om jag ljuger för er när ni frågar den socialt högst pliktskyldiga frågan, ”hur mår du” utan att vilja få nåt annat svar än ”bra, så ljuger jag inte här på bloggen, och vill ni inte veta, så läs inte bloggen, utan ta min lögn på gatan när vi träffs mer ytligt.