…
Andas, andas, andas…
Ta det lugnt Tomas, snart är du fri
Snart kan du finnas, snart
Många, många av de som fanns i mitt liv, när jag var yngre, finns inte mer. Så är livet, så är döden. Några saknar jag än, andra tänker jag inte så ofta på, av de som inte längre finns på jorden. En stund på jorden, sjöng min älskade Laleh… ja, er älskade Laleh också förstås, och kanske mest Gustavs älskade Laleh. Men om hon inte vill bli brett älskad, kunde hon gett fan i att vara så modig, så skör, så underbar. Hon får finna sig i att vara älskad även av mig helt enkelt. En stund på jorden
Ja jag var där -Hur underbart var det
Underbart var inte det -Jag var nära jag var nära
Jag var nära jag var där – En stund på jorden
En stund på jorden – Jag var nära jag var nära
Jag var nära jag var där – En stund på jorden
En dag kommer ju även jag vara borta. Åtminstone från den här världen. En stund på jorden. ”We’ve come far you and I” sa kicking bird till Dansar med vargar, när han för deras skull lämnade dem. ”I will never forget you” svarade Dansar med vargar”. Min far är en av de jag saknar ofta. Tänker på honom ibland, Han skulle varit 84 i år, men blev 67. 67 är mer än vad jag uppnått ännu. Ändå känns det som jag levt flera livstider ibland. De säger att tiden går fort när man har roligt/mår bra. Kan det förklara mina många livstider? En stund på jorden? Vad har jag gjort med mitt liv så långt? Vad gör jag med det nu? Vad vill jag göra innan det är slut? Och vad är möjligt? Allt är inte möjligt som dekalpositivisterna brukar ljuga sig varma om. Men kanske ibland mer än man tror. Och visst är det så att många begränsningar sätter vi själva för oss. Och många fängelseceller, har vi själva inkvarterat.
Men jag är också trött, och nöjd på många vis. Jag har överlevt, och levt genom ett antal helveten, och kommit ut på andra sidan. Jag är lite mallig över det. Men jag är trött, sliten i själen främst… kroppen är okej, men den har jobbat hårt genom åren oxå. I sagan om ringen, sades det att vissa sår, aldrig riktigt läker. Jag känner det för att vara sant och riktigt. Jag har överlevt, ovch oavsett hur länge jag lever, eller hur kort tid jag har kvar, bär jag på sår som aldrig helt läker. Tiden läker inte alla sår. Men kanske döden till slut gör det? En stund på Jorden.
Jag känner mig ibland som jag inte hör till den här världen, den här tiden. När jag äntligen börjat finna och förstå vem jag är och alltid har varit, fast det jaget har måstat mejslats fram utav tårar, och ångest och kamp… när jag äntligen…. ja då vaknar jag upp bara för att inse hur galen den här världen är, och så stor del av mänskligheten, som följer galningarna istället för sin inre guide. Jag är inte vilsen i den här världen längre. Världen är vilsen, och jag är funnen.
“Frodo: I wish the Ring had never come to me. I wish none of this had happened.
Gandalf: So do all who live to see such times, but that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us.”
S hade sagt på sin dödsbädd, att han ville ha det så, han ville vara färdig med livet. Jag hoppas jag känner så när det är min tur att säga upp kontraktet. Jag hoppas att jag då känner att jag gjort det jag skulle ha gjort, när Charon vinkar vid sin brusande älf.
Nu är klockan tisdag, och på Onsdag är det ett nytt år. Bevare oss väl!