…
Den glade mannen U, i omsorgen, med sin ovanliga gångart, går förbi caféet, där jag sitter, med en kopp espresso. Frestadius röd-vit-blå, miljöovänliga rishög till lastbil, lastar av vid Kappahl, vid 9-tiden, och A tar emot arbetssökande, som lismar och vrider sig på alla sätt och vis, för att som hon lärt sig från arbetsförmedlingen lyfta fram sina positiva egenskaper. A spelar med i spelet, kanske blir det av kanske inte. Medan jag försöker läsa om Ebenezer Scrooge surmulna jul, när han av julens andar, visas sin andefattiga, kärlekslösa ungdom, som gjort honom till den snåle, otrevlige, nästan ondskefulle människa han blivit. Jag lägger ifrån mig boken. Tar en mun espresso, när jag ser en av alla människor som har ett bullshit job, en titel och en lön, men ingen egentlig uppgift större delen av tiden. Ägnar större delen av sin vakna energi till att verka vara viktig. En människa som i någon mån, från allmänheten åtnjuter större respekt, än en arbetslös, sjukskriven eller utslagen, som faktiskt hjälper människor dagligen utan likvid löning. Han hejar inte… varför skulle han det?
Härom dagen berättade en man på ett annat café att han isolerade sig totalt från omvärlden under två år, och att han sagt upp bekantskapen med alla sjuksköterskor som inte vaccinerade sig. Jag markerade lite… vad jag tänker o känner, men han är inte mottaglig. När han inser att det sitter en sjuksköterska vid bordet, som slutade ta sprutor, reser han sig upp och går till slut. Jag blir trött…. och uppgiven …. Makten har som mål att splittra folket, och här kommer en som ser till att det blir gjort.
A sätter sig med mig en stund, han frågar hur jag mår, och jag berättar passionerat om allvaret i att jag och tusentals blir censurerade, hotade, deplattformerade, och berättar om alla som vittnar om att de blivit sjuka, och förlorat anhöriga i cancer, och hjärtsjukdomar, men i samma stund som jag tagit första stavelsen i min mun, svävar hans blick iväg, nå¨n annanstans. Jag suckar invärtes. A tömmer nu sina bekymmer om sin hälsa, han blev sjuk i samma veva som han vaccinerade sig, hans brorson oxå. Och ingen av dem är friska ännu. De vet att det inte är ”post covid”. En kund kommer, A tar hand om. Jag försöker läsa några rader igen. Jag känner för Ebenezer Scrooge, när han återser sitt ensamma lilla barn, i julberättelsen. Tuggar på mitt oprocessade, obesprutade grönkålsblad jag tar med mig varje morgon, och går o gnager på, ner i min obesprutade kropp, med ämnen som av vissa har påståtts förbättra motstånd mot cancer.
Jag känner mig ledsen, och ensam, bland folk, för de kan inte, vill inte prata om det. Deras ögon slocknar från att ha låtsats vara livliga och positiva, när ämnet tas upp, eller när man har mage att utifrån gediget efterforskande och grävande kunna bevisa hur katastrofalt farliga vaccinerna var/är. A:s landsman, en vän kliver in på caféet, de pratar arabiska, skönt, då kan jag fokusera på boken igen.
J har sjunkit så långt ner i sitt beroende, att han nu inte svarar på tilltal, på väg mellan Gröngula skylten och suparsoffan. Det gör mig lessen, J är i grunden en mycket fin människa. Jag hjälper en vän att bära lite tunga saker. hon blev dödssjuk när hon tog sin andra spruta, och svor på att aldrig under inga omständigheter mer ta något vaccin. Hon orkar inte/får inte bära någonting. Jag känner mig oerhört ledsen för alla dessa människor, Å som förlorade sin fru i cancer nu nyligt, hon jobbade inom vården. M som också dog i cancer, bägge nyss fyllda 50. Jag önskar jag hade haft fel om allt… men dessvärre har jag inte det. Det är en ensam kamp, och någonting dör i mig för varje gång jag möts av en slocknad blick, när man försöker så ett frö, så de själva kan ta reda på hur det ligger till. De vill inte, de vill inget veta. Jag dör lite inombords. Vänner dör ifrån mig rent fysiskt, men även de som överlever dör ifrån mig själsligt. Jag blir ledsen, för deras skull, och för min skull, som på det viset förlorat nästan alla mina vänner, utan att man officiellt sagt upp bekantskapen. Det är som de inte är där längre, fast de står mitt framför en när man pratar med dem. Rullgardinen åker ner, blicken dör. Jag önskar så innerligt att jag hade haft fel i det mesta jag funnit. Men det har jag inte.
Jag har några nya vänner, som går att räkna på ena handens fingrar, som inte rullgardinen åker ner på, där samtalet är öppet, där ny mark bryts, där självcensuren inte regerar, där alla frågeställningar är tillåtna. Men att förlora större delen av vänskapskretsen till ingentinget… gör mig innerligt ledsen, ända in i själen, ända in i benmärgen.
Älven rinner förbi som om inget har hänt. Strålkastarna från bilarna på ”västerbron” rullar på i all evighet, som om ingenting har hänt. Ingen reflekterar, ingen undrar. om tusen människor doge i morgon dag i Sollefteå, tusen vaccinerade, skulle den officiella dödsorsaken klassas som ALLT utom vaccinet. Och alla anhöriga skulle bli antingen vansinnigt arg på mig om jag föreslog att vaccinet skulle kunna vara orsaken till dödsfallen, eller så skulle rullgardinen i ögonen åka ner, och livsgnistan slockna, enkom inför frågan.
Ytterligare en vän, yngre än mig har problem med hälsan, tagit flera sprutor. Jag blir så innerligt ledsen, och känner mig så maktlös. Ingen vill veta nåt, ingen vill prata om det, ingen finns
Jag skulle så gärna i detta läge haft en hjärtevän, en varm kvinna som inte bara strök sin hand över min rynkade panna, och kysste mina osynliga tårar, utan även förstod, det jag förstår. Det är där, det är så jag känner mig ensam, maktlös, inför all likgiltighet omkring mig. Den kanske lyckligaste mannen, är U, han i omsorgen, som har svårt att gå, men ändå går, och går, och går. Han kanske i likhet med mig ”går för långt”?