…
Så klart jag drabbas av nostalgi då och då. Nu när jag lyssnar till Slipping through my fingers med Agneta Fältskogs, klara, sorgsna berättande stämma, som alltid går rakt in i hjärtat på mig. Nostalgi, av grekiskans nostos hemkomst och algos smärta betyder vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer. Nostalgi, är för mig livsnödvändig i tider då nästan allt man trott på, och lärt varit byggt på lögner. Men med vetskapen om att nostalgin är bedräglig, och inte ett bra ställe att stanna vid.
Jag kanske måste tänka om, när det gäller min nya situation, och mina nya insikter, när jag lärt om, medan de allra flesta jag känner och har hållit kära, stannat kvar. Jag kanske måste inse att jag inte kan tvinga med dem på min resa, med strävan efter kunskap, upplysning, och mänskligt, frihetligt leverne. De kanske helt enkelt inte vill följa med mig. Och jag måste acceptera det, annars blir delar av mig, vilka är den del av mig som är mina vänner, kvar och kan inte gå vidare, kan inte utvecklas, kan inte överleva. Jag kanske måste ta adjö, utan att säga adjö, ta adjö i mitt hjärta, och lämna dem, utan att lämna dem. Dvs de finns kvar i mitt liv, åtminstone några förhoppningsvis, för de är inte onda människor, men de förstår inte att deras tystnad… tjänar de onda, tjänar ondskan. De vill inte förstå. Jag börjar förstå det nu. Och ju mer jag försöker övertyga folk, desto mer hårdnackat klamrar de sig fast vid vad de trott på i hela sina liv. litar på auktoriteter de litat på i hela sina liv. De vill ingenstans. Jag vet om en vän, som har strukit mig som FB-vän, igen, för att jag berättar vad jag ser och lär om vaccinet, och hela cirkusen kring detta. Och det får bli så då. Jag vet att de flesta jag tidigare känt väljer samma väg, om de inte säger upp bekantskapen, så tystnar de, så tiger de, så lyder de. Jag kanske måste låta dem ta adjö, till mig och sökandet efter sanningen?
Jag kan bara hoppas att några av dem till slut vaknar upp, för sin egen skull, fört sin egen hälsa, för sin egen överlevnad. Ja, och innerst inne hoppas jag väl lite för min egen skull oxå, för det blir en sån enorm omställning, att fortfarande ha kvar sina vänner fysiskt, och ytligt, men att ha tappat de flesta själsligt, i hjärtat, och i intellekt och värderingar. Men jag kan enkom vid korta stunder av nostalgi, tillåta mig att hoppas på detta. Jag kan inte låta mig ha förväntningar på det, för då blir jag kvar, och jag måste gå. Jag måste ”gå för långt”. För endast när man går för långt, kan man finna nya vägar. Eller som T.S Eliot uttryckte det:
“Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go.”
Att försöka övertyga folk om det de under inga omständigheter vill veta, är för denne, som att försöka tvinga en icke simkunnig ut i en hård ström, utan flytväst. Den kommer göra allt i sin makt för att förbli icke simkunnig. Varje muskel i dennes kropp kommer streta emot. Den kommer göra allt i sin makt att fortsätta leva sin lögn, även om de som i vissa fall förstår att de lever en lögn. Varje tanke kommer att streta emot. För sanningen är för skrämmande, strömmen ser för farlig ut, och den leder till nya platser man aldrig varit, som även om de är bättre och ger en större chans att må bra och till och med överleva, inte känns trygga. I deras sinne är det farligt att bli simkunnig, det känns som en risk, och är omedvetna om att om strömmen tilltar i styrka, så kommer den ta med, och dränka de icke simkunniga till slut. Jag vet hur den känslan är, jag har varit där, fast i andra sammanhang. Så kanske det är dags för mig att ta adjö, utan att säga adjö? Det är aldrig för sent att ta den sanna människans väg…. Och jag kommer finnas där, om de själva väljer att”lära sig simma”, och ta emot dem med öppna armar. Men just nu kanske det är dags att gå….. att gå för långt.
Jag kanske likt John Dunbar, i Dansar med vargar, måste lämna, för att prata med de som vill lyssna. Fast det smärtar att lämna bakom sig personer man känt och tyckt om i större delen av sitt liv. Jag kanske måste gå för långt. Jag har redan delvis lämnat, och träffat nya människor, människor som lyssnar, människor som ställer frågor, människor som backar upp mig…. inte många, men tillräckligt många. Och vore jag helt ensam initialt, är det ändå den väg jag måste ta, och fromt och naivt, hoppas att jag får sällskap på vägen. Vägen mot det okända, det fria, vägen mot livet… och människor… och vem vet, kanske det är där jag finner kärleken?
Jag har länge vetat att den största lyckan, är att få ge, och få hjälpa andra människor, göra andra människor lyckliga. Det är den jag är, det kan jag inte förändra om jag skulle vilja. Men jag kan söka mig till människor som lyssnar, som tänker själva, som ifrågasätter, som lever.