…
Jag kan så klart inte klandra mig själv.
Jag visste ju att vissa sår aldrig fullt ut läker,
när jag trott att jag blivit osårbar
Jag blir aldrig osårbar
ingen blir
Jag intalar mig gång på gång,
att jag är immun mot kärlekskänslor
Är inte.
Är sårbar
Plötsligt naiv som en 14-åring
och mogen som en 8-åring
med en kropp som en 58-åring
Jag vill aldrig mer känna den sorg jag
en gång drunknade i….
Och jag kan aldrig älska igen,
om jag inte är i kontakt med mitt hjärta
ingen kan nå fram
Jag intalar mig att jag har förståelse
för mina oönskade känslor
Men inte den visaste man,
förstår sig på kärlek
och jag är vis
ibland
Som ett barn:
varför blir inte jag älskad?
Expert på rollen som försmådd
övergiven
Det är tänkt att jag som
är vis ska förstå det
Förstår, men vill inte förstå
Alla murar jag byggt runt mig,
rasade i ett enda leende
Jag är inte längre varken vis eller klok,
Jag är sårbar
rädd
Vill bli sedd,
önskar jag inte kände så
Känslor av kärlek,
låter sig inte analyseras,
rår ingen klokhet på
de bara är,
Det tar ingen hänsyn till
vad jag vill, vad den kloke tror är
bra eller dåligt
kärlek kan inte beskrivas,
inte styras,
bara kännas
Vinner klokheten, som av förståeliga skäl
är försiktig, och till och med feg?
Eller vinner känslorna?
Är jag galen nog att älska?
nog inte
Det eviga såret blöder,
stilla mitt hjärta
linda in det i balsam,
tysta kärleken
tysta livet
låtsas
Låtsas vara stark,
låtsas vara fri
låtsa leva
låtsas