…
Mörkret slöt sig om mig,
Mörkret tog mig
Vilse bortom tid och rum
Varje dag var som en livstid på jorden
Men det var inte slutet
Jag kände livets gnista igen
Jag var inte klar ännu
Det var länge sedan jag kände något som skulle kunna liknas med förälskelse eller kärlek. Faktum är att jag har gjort allt i min makt för att undvika den stigen fylld med faror, vilka jag varit rädd skulle kunna beröva mig från den trygghet jag trott mig behöva. Kärlek är att leva, att leva är farligt, man kan faktiskt dö. Rättelse: man kommer faktiskt dö.
Det var länge sedan någon persons uppenbarelse och ord, väckte mig så till liv som Dr Clare Craig i intervjun med Neil Oliver. Inte en kärlek eller förälskelse i vanlig bemärkelse, med passion, och trängtan, om att personen ifråga skulle göra mig lycklig och sån’t tjafs. Utan orden som kommer från henne, tankarna som formar orden, människan bakom orden, och riskerna hon är villig att ta för att leverera sanningar och tvivel. Jag har länge letat efter riktiga människor, långt innan pandemi-bluffen, när mörkret lade sig som en ondskefull filt över stora delar av mänskligheten, och det var ren ondska, ondskefulla människor utan själ och mänsklighet som arrangerade.
Men från 2020 och framåt, när rädslan förvandlade människor som jag sett upp till och nästan dyrkat (vilket jag helst bör i´undvika framöver, även vad gäller Dr Clare Craig) … när deras klokhet raderades ut från en dag till en annan, när de började vända sig mot medmänniskor som inte vaccinerade sig, när de började hylla och tillbedja de krafter som stängde ner världen, drog in mänskliga rättigheter, ville tvinga på människors kroppar gifter, etc. Så jag måhända överdriver lite när jag säger I’m in love again, i titeln. Men jag har längtat så efter ord som make sence, efter en vetenskapligt orienterad med tvivel och tro, med en dr som ser på sin uppgift som läkare att först och främst se människan.
Jag har sökt efter levande människor under lång tid nu. Människor med öppna sinnen, som vågar prata, och vågar lyssna, som vågar trotsa. Och det har inte varit lätt att finna. De flesta är djupt sovande, djupt teknokratiskt troende, och dyrkar utan att förstå det, censur, tyranni och slutligen som följd av det … ondskan. Alla, precis alla människor, riskerar att bli ondskans tjänare, genom sina val, sina ord, sina ageranden… och inte minst till följd av sin tystnad. Alla … men ALLA kan också välja den sanna människans stig. Alla kan välja att leta sanningen, med vetskapen om att den aldrig är beständig och bergfast, utan alltid måste ifrågasättas.
Jag brukade tänka på ondska som frånvaro av godhet likt mörker bara var frånvaro av ljus. Kanske är det sant? Kanske är det ETT av flera sätt att beskriva det man ser och känner. Men kanske var det också det mest bekväma sättet för mig att eliminera en möjlig ondska som en egen kraft? På samma sätt, har jag använt religiösa berättelser som ett sätt att hantera det faktum att min far plötsligt försvann ur mitt liv. vandrade vidare till en annan plats, en annan dimension, eller bara ett oändligt ingenting. men jag skrev till far i himlen, ett sätt för mig att hantera, kontemplera över att jag förlorat honom… som i sig kan vara obegripligt när en människa som är en nära bara försvinner ur ens liv.
Men dödsförklaringen av Gud från det ateistiska, vetenskapsdyrkande samhället, lämnade troligtvis medvetet ett tomrum efter sig. Ett tomrum som erövrats av giriga antihumanistiska fd människor. Eller som religionen skulle uttryckt det… erövrats av djävulen, helvetet. Så dödsförklaringen av Gud, är undanröjande av konkurrens, för de som ser på sig själva som gudar, och leker gudar, med makt över liv och död, och utan att blinka tar den makten, och utövar den. Och precis som sades i Jurassic park av karaktären Dr. Ian Malcolm: ”Yeah. Yeah, but your scientists were so preoccupied with whether they could that they didn’t stop to think if they should.” . Stämmer rätt bra om du frågar mig. Och så som diskuterades i videon jag länkade till, så har dödsförklaringen av Gud lett till en avsaknad av ödmjukhet, som i sin tur varit oerhört bidragande till den sanna vetenskapens död.
Jag är inte längre säker på om min förskönande bild av ondska som frånvaro av ljus, kan beskriva det som skett de senaste åren, sker nu och kommer bli värre om vi inte reser oss upp, … jag är inte längre säker på att ondska som en egen kraft inte existerar. Men som Niel sa, att om det finns ondska, måste det finnas godhet. men vi kommer inte att få den, vi kommer måsta skapa den. Och vi måste finna ödmjukhet igen.
”I could feel it, there is evil… and if there is evil there must be good?” (Niel Oliver)
Mitt sökande efter sanna människor fortsätter. Kanske träffade jag en idag, i den dementa H, med ständigt uppmuntrande ord, ett ödmjukt sätt, som sa försynt att hon var arg, för några ungar kastade sten på änderna i parken.
And now i just live way more in the present, and i don’t know what the future holds, and i’m not worrird about it anymore, so you know I reaaly don’t know what’s next, I don’t know if I burnt all my bridges, but I go back and burn them again /Dr Clare Craig
Yepp – kind of in love 😉