…
”Darkness took me, and I strayed out of thought and time… The stars wheeled overhead, and every day was as long as a life age of the earth… But it was not the end. I felt life in me again. I’ve been sent back until my task is done”
Är inte så hög på livet just nu. Och samtidigt sätter grannj***ln igång igen o lever om.
Har gjort det jag ska idag, har gjort rätt saker för förutsättningen att må bra. Det är inte alltid en garanti för att må bra, vara glad. Det psykologiska ”immunförsvaret”, kan kanske delas in i självförtroende, men framförallt självkänsla, en känsla av att ha ett värde i sig, och ha ett värde för omgivningen, om inte omvärlden. Klokhet och tjurighet är nog också delar av det psykologiska, själsliga immunförsvaret. Det är nog bara självkänslan, som iofs går att bygga upp delvis som svajar emellanåt, men den går inte att lagas helt, när man präglats så hårt redan från födseln,,, och långt in i vuxenlivet av tomhet, övergivenhet, hot, avgrundsdjup sorg… ensamhet. Jag kan, och jag har lappat ihop denna trasdocka till man, rent utan mirakulöst bra… men blir aldrig riktigt hel.
Och flyttar grannj***eln, flyttar väl en ny grannj***l in? Och får du ros en dag, får du ris nästa dag, alldeles oavsett hur du beter dig. Det är alltså inte helt avhängt av hur bra människa du är. Jag tycker dock att jag är på den sanna människans väg. Det är ju alltid något. Givetvis kan man hävda att det är subjektivt vad den sanna människans väg är. Jag tog uttrycket från ”Kicking Bird” i Dansar med vargar, filmen. Jag skulle så klart kunna beskriva min uppfattning om det… kanske gör … sen
Att jag citerade Gandalf från sagan om ringen inledningsvis, var inte för att säga att jag sjunkit så djupt i humöret, utan mer för att höstmörkret tog tag i mig, och bröt igenom mitt själsliga immunförsvar. Men precis som det kroppsliga immunförsvaret så är det flera saker som ”attackerar” samtidigt (yttre påverkan) samtidigt som garden för det inre, fått sig så många törnar på en gång, att ”mörkret” bryter igenom.
Det knackar på dörren. Det är kanske ”Ågren” som står där och vill trycka ner. Till slut är det en man med svart kappa och lie. Hoppas det dröjer. Att jag inte går omkring och är rädd för döden 24/7 innebär inte att jag välkomnar den… inte än. Men som Cornelis skaldade. ”Han tar mig när han vill”
Och jag vill så klart … känna närhet, känna kärlek…
Jag vill så klart vara älskad… innan jag drar in årorna. Lite naivt… men den naiviteten måste jag unna mig. Kaffet i koppen tog just slut, stearinljusen brinner i fönstret, och jag frossar i låtlistan på Spotify som heter sorgesånger. Precis tvärtemot var dekal-optimister gör eller kanske precis tvärtemot vad dekalpositivister uppmanar andra att göra. Min erfarenhet är att när dekalpositivister själva faller igenom, så blir de ömkligare än allt ömkligt. Men jag känner sorg… då låter jag sorgen få finnas…. men helst inte för länge, om det går att undvika. Så väl som jag inte hysteriskt klamrar mig fast vid lyckan, eller försöker fånga den. Den låter sig likt kärleken inte fångas, eftersom i det ögonblick den fångas eller hålls fast … försvinner den automatiskt,. och magplasket blir större ju mer och längre du försöker klamra dig fast vid dem. nej kärleken kan aldrig tas eller krävas, den måste alltid ges, eller kännas, annars är det inte kärlek. Och lyckan kan bara finnas om den är fri att komma och gå som den vill. Och lyckan är tvillingsyskon med sorgen.
Människor dör, det är bara så. Människor beter sig illa, så är det oxå. Men människor lever oxå, det kan man komma ihåg, och lyckan hälsar på när som helst, så länge dörren inte är låst, och Ågren har knackat på ett tag och lessnat. Det var jättelänge sedan jag grät. Men när jag grät, grät jag varje dag, flera gånger om dagen. Kanske min själ behöver vila från det i flera år? Men även om jag inte gråter… känner jag ibland sorg. Nu känner jag sorg. Att stig gick bort, och Erland påverkade mig mycket. Att folk beter sig illa ibland, påverkar… och att det är så mycket ”zombies” i denna värld, sätter ner det själsliga och psykologiska immunförsvaret betänkligt. Att stärka kroppens immunförsvar, hjälper faktiskt själens försvarsmurar, de sitter ihop, fast ”vetenskapen” nu för tiden inte riktigt kan, eller vill se det så.
Kanske skulle behövt en kram, kanske skulle behövt en som tog mig på armen… kanske skulle behövt någon som älskade mig, som smekte min kind…
Det knackar på dörren, men Ågren får inte komma in… men sorgen är välkommen, bara den inte stannar för länge, för lyckan kanske tittar förbi… om inte kärleken hittar hit, så kanske åtminstone lyckan vill hälsa på igen?