…
Folk tenderar att med all kvarvarande kraft undvika att ta ställning för saker som är viktiga för dem själva, och för alla. Jag har under många år stött på många varianter av icke-engagemang. Den vanligaste typen är total tystnad, med er uppsjö av olika ansiktsuttryck om det sker i verkliga livet. Och bara ”radio-sillence” om det är på nätet. Och man tänker att man kompenserar sin tystnad kring det som verkligen betyder något, genom att ge uppmärksamhet till saker som är helt utan risk att behöva ta ställning för någonting som helst. Man kan även kalla det för feghet om man vill.
Det finns väl olika typer av mod och feghet, i olika sammanhang, och ibland kan det vara smart att vara feg, när motståndaren försöker hetsa dig till en strid du inte kan vinna, alternativ har mer att riskera och förlora på det, än att vinna. Man kan tänka sig att ta striden, när bättre odds har skapat eller uppstår av slump. Live to fight another day…
Allt har ju att göra med hur mycket man har att förlora, och vad man kan vinna. Har att göra med vad man förlorar om man inte tar striden. Om man är redo att förlora allt man tror på och står för, för att slippa ta striden, för att slippa stå upp för vad som är rätt. Men att ta en kula i ett krig som orkestrerats av människor i global maktposition, i ett proxykrig där initierarna aldrig offrar en droppe blod, eller en krona ur egen plånbok, är möjligtvis modigt, men kontraproduktivt, lönlöst och livlöst.
Insatsen
Om man tar ett parti boule som exempel, så länge man inser att det är på lek, och allt du satsar är en inbillad ära, så är det inte så jäkla riskabelt att riskera förlust, genom att våga vinna. Medan om du står med en pistol mot ditt huvud i en verklig situation, kanske du gör allt för att inte bli skjuten där och då, för att kunna ta en strid vid ett senare slagfält. För att till slut vinna kriget? Men bäst är ju att se till att man inte hamnar i en situation där man har en pistol mot sitt huvud, och själv är obeväpnad. Men om man nu ser till spelet boule utan att behöva riskera sitt liv, så till vida att man inte får ett bouleklot på ett olyckligt ställe i huvudet… så finns det ju taktik för att vinna matchen. Nu spelar jag på amatörnivå, och jag tänker mig att taktiken blir helt annorlunda på professionell nivå, eftersom skickligheten är så utbredd att tur och taktik får mindre betydelse, eftersom de så ofta träffar de klot de skjuter på. Men på min nivå. Man spelar allt som oftast för att hinna först till 13 poäng, och vill man vinna matchen, gör man vad man kan utifrån de förutsättningar man besitter, tillsammans med sin lagkamrats kapacitet.
Det finns många moment i boule, och jag tänker inte gå in på alla, eftersom det är mera utifrån rubriken, jag använder boule som metafor, för det som verkligen betyder nåt för mig, att få yttra sig fritt, att leva i demokrati, att stå upp emot diktatur efter förmåga. Men rent poängmässigt kan man få 0 – 6 poäng varje omgång, och ibland kan det om läget är gynnsamt vara värt risken att ta ett skott som kan ge, låt oss säga 4p … om risken för att du missar, maximalt genererar i 1 poäng till motståndaren. Och vise versa, dvs om jag tar ett skott där spelplanen med kulor på planen, ligger så till att jag riskerar att ge motståndarna 4 – 6 poäng vid miss av skottet, och bara maximalt kan tjäna en eller två poäng om jag träffar. Ja ni förstår… det är av betydelse för utgången av matchen… (Metafor: vinna kriget) Men det är mycket lättare att vara ”modig” om insatsen är ens inbillade ära, än om mitt liv står på spel, så klart. Men o andra sidan, om mitt liv kommer sluta i hjärndödhet och slaveri, om jag inte tar striden… så kanske man skulle överväga att riskera sitt liv också ? Eller ? Ja idag är jag tveksam till om majoriteten skulle välja friheten.
Ett annat metaforiskt exempel från boule, i taktik för att vinna matcher, vilket kanske inte är så viktigt, men ändå är orsaken till att vi spelar spelet, vad än nu förlorarna säger är orsaken…. ett ex kan vara om lillen lägger sig väldigt nära utkanten av banan, blir man rädd att kasta, och tänker att man kommer kasta ut sina klot. Jag har sett det, och rädslan inte bara genererar i sämre prestation, genom självuppfyllande profetia, utan blockerar en från att tänka klart, självständigt, även om det i det här exemplet bara är den inbillade äran man spelar om. Jag har tänkt att man kan spela med större marginaler i en sådan matchsituation. Dvs sikta mot lillen, men på den sida om lillen där INTE gränsen för banan ligger., som en säkerhet för att inte motståndaren får 6p om man missar genom att sikta direkt på lillen, och med lite otur i studs, kastar ut sina klot utanför banan. SEN kan man om så behövs gå tuffare på lillen, och riskera att man kastar bort kloten, för det kanske bara blir en poäng-förlust den omgången, och man kan metaforiskt, live to fight another day…. dvs ta upp ”kriget” nästa omgång. En annan sak. som påverkar risktagandet… är poängställningen (på ett vis vad som står på spel, för att göra jämförelser återigen med kriget för vår frihet) Om jag är i slutet av matchen, och ligger under med låt oss säga 12 – 6, och under den omgången motståndaren redan har en kula inne, som blir vinnarkulan, om inget förändras, ja då finns det ju ingen som helst anledning att fega. MEN för den skull, ta det lugnt och överväga på vilket sätt man kan förändra det, genom skott eller läggning. Och … framförallt fokusera….
Och… så klart under matchen när jag spelar, kanske jag gör en uppskattning av mina motspelares ovch min medspelares svagheter och styrkor, det kan öka oddsen för vinst. Samt att jag under inga omständigheter försvagar min medspelares kapacitet genom att skuldbelägga denne, om/när den missar… och faktiskt behandla mig själv på samma vis, inte skuldbelägga mig själv eller verbalt uttrycka negativitet om mig eller min medspelare. Om jag ser att en medspelare (jag spelar i huvudsak med pensionärer, och en del har kroppsliga begränsningar)…. inte orkar kasta med precision, ända fram till lillen, så föreslår jag att jag är den av oss som börjar kasta. Så dennes klot inte ligger i vägen för mig sedan. Om jag har en medspelare som antingen utifrån sin kapacitet, eller sitt risktagande inte klarar av eller inte bryr sig om risker och förluster, utan mest är där för att fika i pausen…. och därmed kastar rätt in i högen så det kan gå hur om helst utifrån slumpen … ja då tänker jag att där jag är feg, släpper jag fram dem, som inte är bunden av fegheten, och sedan får jag ta på mig att försöka räta till om det blir fel, snarare än att jag spelar först, och de avslutande kulorna, genererar i massiv poängförlust.
Sedan finns ju även som stoooor faktor, min egen kapacitet, som är bunden till bollsinne, träning, mod, taktik, fokus … och medräknande att även jag kan missa. En del ser mig som väldigt duktig boulespelare. Det är jag faktiskt inte, jag tränar inget alls på det, jag lever på taktiken helt och hållet. Så när jag möter bollskickligare motspelare är jag rökt, för om dom träffar och jag missar, spelar taktiken lite och ingen roll alls.
Men jag tog upp det här som metafor till den stora viktiga verkligheten, som de flesta visar tydlig ovilja att se i vitögat, alldeles oavsett vilken uppfattning man har kring världen och livet. Det frustrerar mig något alldeles oerhört, att man inte bryr sig om sina egna liv, sin frihet, sina barns framtid. Man vill sällan eller aldrig ens höra någon dissident syn på saker, utan sväljer ”nyheter” hela utan att tugga eller smaka på den, och funderar varför de ”får ont i magen och dör” (metafor)
Och det står mycket på spel nu, och de flesta gör en struts, stoppar huvudet i sanden, och tänker att det löser sig om de inte tittar. Våra liv står på spel, våra själar håller på att förloras, våra kroppar håller på att förgiftas, och vi leds in i passivitet och acceptans av en totalitär global diktatur, många ser det inte …. men lika många ser det och accepterar det…
Det gäller att välja sina strider… ,men strider du aldrig, kommer du förslavas … på riktigt. Vissa verkar vilja bli slavar …