…
Livet är inte ett pussel, eftersom det aldrig blir färdiglagt, inte ens den dag sista biten läggs. Men bitar faller på plats i mig, eller läggs på plats i mig … av mig. Från total kaos, som egentligen inte var mitt fel, men mitt ansvar att ta rätt på, och förändra… om jag ville bli mera hel, om jag ville bli mera här….
Jag tycker att jag har gjort det bra, utifrån mina förutsättningar, och fortfarande gör det bra. Allas kamp, är livslång, kampen är uppblandad med lycka och harmoni, då och då. Min kamp var faktiskt att bli mig själv, från att inte haft speciellt mycket att ”ärva” i egenskaper, frånvarande föräldrar och en vuxenvärld som på det stora hela svek… vilket tyvärr är jättevanligt än idag. Att jag är så pass hel som jag är i sinnet, tycker jag personligen är en bedrift som inte alla klarat av, så många jag känt har tagit livet av sig …. alla av de jag känt som tagit livet av sig, män. Så i sinnet hel, och klok, rent utav intelligent skulle jag säga. Själen och hjärtat har också gjort framsteg, allt sitter ihop, kropp och själ, och sinnen… men ännu skulle jag säga att själen och hjärtat är trasigare… och jag gissar att de aldrig kan bli tillräckligt hela för att älskas, eller älska … min stora dröm, min enda dröm, utöver min hälsa. Min enda dröm…. kommer inte att slå in… familj, egna barn,… och alla underbara vardagsproblem som det skulle innebära.
Jag är trasig… fortfarande trasig i hjärta och själ… det har så klart väldig inverkan på kärlekslivet. Jag släpper förmodligen inte in någon en enda millimeter, som försvarsmur, för att aldrig mer hamna i den helvetiska ångest jag flera gånger i livet upplevt i åratal. Det är inte förhållanden som orsakat dem. Men tror jag, sexuella förhållanden som utlöst dem. Jag känner mig fast i ett sorts kärlekens moment 22. Det enda jag drömt om, kan jag inte få….
Men det finns mycket annat fint i livet, som jag kan uppskatta och glädjas över. Och lycka kan jag få och uppleva, utan en familj. Men jag har ingen att dela den med bara, eller ingen att dela sorgen med. så jag delar dem med er läsare, tillsammans med mina högerextrema önskemål om yttrandefrihet och transparens.
Bit för bit faller på plats. En del kanske inte förstår vad jag menar, när det måste få ta tid, och ju trasigare och ju mer förintad som person man varit, ju längre tid … i mitt fall 30 år… men bit för bit faller på plats. Och när bitar i själen faller på plats, faller även praktiska nödvändigheter på plats, så som att ta hand om sig själv, ekonomiskt, hygieniskt, stå upp mot eller ignorera folk som trampar ner en…. borsta tänderna och tandtråda, torka rent överallt i kök… ha de saker man vill ha och behöver, precis SOM man vill ha dem, inte utifrån någon mall.
Jag har aldrig känt mig så rik som nu. Och jag ÄR rik, men inte i pengar. Tillhör de av svenskar som har minst. Men även de som har tillräckligt över. Bit för bit. Och får jag leva tillräckligt länge, ska jag bit för bit falla isär. För så är livet… ingen kommer undan. Men det kan ju gå fort oxå, och döden kan komma plötsligt, Ingen vet. Inte jag heller.
har grov-skurat och strukturerat om i min jättetrånga lilla kokvrå, tog nån timme… och nu känner jag mig nöjd med mig själv över en kopp espresso med uppvärmd grädde. Jag känner mig sorgsen och lycklig på samma gång nu… lyckligt lottad trots de helveten jag gått igenom, eller pga att jag kommit ut från dem, gång efter annan. Jag är en svår-dödad jävel jag… men till slut blir det ju så klart så… men jag ämnar dö med stövlarna på