…
Jag har varit inne på det ämnet förr, men med tanke på att finns mycket som tyder på att vi dör, ÄVEN om vi tar giftiga vacciner, giftiga mediciner och äter giftig mat, vilket de flesta tror ska göra dem odödliga … och eftersom en hel del logiska resonemang för att vi inte får fler liv, även om vår rädsla för döden, gärna suger i sig sagor om reinkarnation, evigt liv i himlen, att bli tillsammans med 72 oskulder efter sin självmordsbombning … för att stilla sin dödsskräck… så finns det en del som tyder på att när vi är döda, så är vi döda, vi upphör existera – poff!
Den mest sannolika sagan måste väl ändå vara att vi kommer till Nangiala, så som oberoende faktagranskaren Astrid Lindgren skrev om i Bröderna Lejonhjärta. Detta eftersom JAG gillar den. För det är så det brukar vara, att vi i våra huvuden förvandlar verkligheten efter våra egna inbillade behov?
Men om nu inte de giftiga vaccinerna ger oss evigt liv, eller oberoende faktagranskaren Astrid Lindgren står och väntar i Körsbärsdalen i Nangiala…eller om man inte ens vill ha en enda oskuld, och ännu mindre ha 72 st…. ja då kanske man bör leva i det HÄR livet. Men vad innebär DET då? Det känns lite som att tävla i vem som har ondast om jag ramlat o slagit armbågen, och en annan slog i huvudet i dörrkarmen. Eftersom det handlar om … vaddå ? Upplevelser? Göra nytta? Vara lycklig? Känna sig lycklig? Jobba hårt ? Vara till nytta för andra? Vara till glädje för andra? Bara vara i nuet?
Vi lever i en Ultrakapitalistisk, dystopisk form av tyranni, med Kapitalism, Kommunism, och Fascism är ihopblandade, och har döpts om till ”Liberalistisk demokrati” för säkerhets skull. Men vi får varje vaken timme ta emot reklam, som egentligen inte är något annat än kommersiell propaganda. Och där talar de lyckligtvis om för oss vad lycka är, och att den uppkommer vid inköp av deras produkter, små bolag, företag, som köpts upp av stora multinationella företag, som i sin tur äger de flesta informationskanaler i media … Det är dom som programmerar för oss vad vi behöver för att vara lyckliga. Och vi t o m betalar dyrt för att äga en av de mest effektiva teknologiska propagandamaskinerna, kallad television. Och sedan betalar vi skatt eller abonnemang ovanpå det, för att bli programmerade.
Så när man stänger av TVn kan många uppleva tristess, ett tomrum, så som man gör med upphörande av all narkotika, och dövande substanser. Man letar efter sina egna tankar i sitt tomma vardagsrum, och hittar inga. Och funderar vems tankar det var man tänkte innan man kastade ut TVn.
Vad är det att leva? verkligen leva?
Ja en sak är säker, det är inte via mobiltelefonen, paddan eller TVn… i bästa fall kan vid mycket sparsamt användande vissa av dessa apparaturer bidra till kunskaper, om man förstår att ifrågasätta all information. men nästan alltid övermannar de våra hjärnor, själar och liv… och försoffar våra kroppar. Gör oss till mentala slavar.
Jag har inga svar på vad det innebär att leva, jag har inget recept på lycka, annat än mina drömmar, min ständigt malande tvivel-kvarn säger mig, min klokskap, som dessutom säger mig att de klokaste människorna är de som inser att de inte vet så mycket. Men min erfarenhet är att det inte behöver vara så dyrt och intensivt … att leva. Jag tänker att det finns de som är utfattiga i utvecklingsländer som både ler större, och lever mer kvalitativt, än de programmerade i I-länderna. Jag tänker att vardags-sysslor är att leva här och nu, och att minimera antalet förbokade vardagssysslor. Att skjuta upp vissa göromål, kan ge utrymme åt att leva här och nu, men enligt mig, inte så ofta skjuta upp de grundläggande ta-hand-om-mig-för-att-må-bra-sysslorna. I min värld kan det vara lycka och levnadskvalitet att tom-glo utöver lotterna efter ett väl utfört arbete, som senare generar mat på mitt bord OCH just där och då, genererar skönhet. Jag har nyligt kommit på att min vetgirighet, mitt ständiga ifrågasättande, hjälper mig satt bibehålla mitt förstånd. Att förstå min sjuka, galna omvärld, hjälper mig satt inse vem och vad som är sjukt och dystopiskt.
Att ständigt fara ut på resor och ”se världen” brukar vara ett återkommande svar hos gemene man, på vad det innebär att verkligen leva. Och det brukar dessutom sägas av oberoende PR-agenter för resebolag, så det borde vara sant? Jag kan ibland fantisera om att resa själv, det skulle vara kul kanske, även om jag är väldigt ovan, och förvirrad inför det man behöver veta för att resa. MEN… är det att leva mer, än att skörda tomater och göra tomatsoppa? Är det att leva mer, än att sitta o läsa n bok, på ett café över en kopp espresso? – Jag vet inte, jag vet ingenting nästan, men jag tror inte det faktiskt – Och förresten så har jag ondare än dig, så det så, och är mera kränkt!!!!