…
Jag saknar mina tårar, jag har saknat mina tårar ett tag nu. Tårar som får mig att känna mig vid liv …. Igen. För åtta år sedan skulle jag inte skrivit så, för det kändes som tårarna aldrig skulle ta slut, men nu…
Men inga tårar kommer nu heller….. Am I alive?
Jag hörde the Boppers, Jeannie’s coming back, nu mitt i natten första natten i september, och kände en tår i ögonvrån. Tårar som inte kom fram. Inte för att det var alldeles särdeles vackert. Inte för att jag minns det tillsammans med någon kärleksaffär. Men för att det var från en tid då jag trodde på världen, och trodde på framtiden, och till och med på kärleken. Från en tid då jag inbillade mig att jag hade en familj. En förvisso, trasig, dysfunktionell familj,, som nästan bara bringat sorg ….. men en familj. Nu har jag jag ingenting, nu har jag ingen. Nåväl inte helt sant. Jag har mig själv mer än någonsin. Men ” mig själv ” känns rätt så ensamt emellanåt. Jag är människa, eller åtminstone var jag det en gång. Och jag är man… heterosexuell man, men till vilken nytta?
Jag upplever inte att någon saknar mig, jag upplever inte att någon tycker om mig. Ingen säger faktiskt att de tycker om mig. Säger jag till andra att jag tycker om dem? Ja det händer faktiskt. Är detta en självömkande klagosång? Ja det finns väl säkert de som skulle säga det, men det skiter jag bildligen och bokstavligen högaktningsfullt i. För det är så det är och det är så jag känner, och därför säger jag det. Av kärlek är jag haft haft ….. eller har jag förresten haft kärlek? Förälskad? Det är bara en av de kvinnor som jag varit med som jag fortfarande respekterar och högaktar. Och det är K.
Jag hade önskat att någon saknade mig, längtat efter mig, jag hade önskat att någon rörde vid mig, så att hjärtat vaknade till liv igen, och pumpade syre och kärlek runt om i min döda kropp och min döda själ. Då när The Boppers spelade, en tid då jag var naiv nog att tro på kärlek, tro på godhet, frihet, och empati
Nu kämpar jag tröstlöst för frihet som ingen tycks vilja ha. Nu kämpar jag utan att höras, för att vi alla ska få höras fast ingen ville bli hörd. Ingen som bryr sig om yttrandefrihet. Ingen som förstår vad det innebär. Förrän den är död och borta, för all framtid. När ingen förstår frihet… kan ingen förstå kärlek, kan ingen förstå mänsklighet. Nu vågar jag inte ens drömma om kärlek för egen del. Såg lite på Searching for sugarman, dokumentären om Sixto Rodriguez, vars alla tre döttrar, Eva, Regan och Sandra, jag kommer vara för evigt förälskad i … det finns värme, kärlek… ödmjukhet… mänsklighet
Någonting är dött i mig. Vem kan väcka det till liv igen? Eller vad kan väcka det till liv igen? Ge mig någon strimma av hopp om en bättre värld, med levande riktiga människor …. Annars vet jag jag inte vad jag gör här på jorden, här i livet? Ge mig en strimma av hopp och att känna att jag hör till, att någon saknar mig att någon tycker om mig, att någon längtar efter mig ….