…
Det finns många liknelser att göra, metaforer för att beskriva min idioti. Den består dock kanske främst i en naiv, korkskallig tro och förhoppning om att kunna påverka den allestädes pågående utvecklingen mot global diktatur, när de flesta tycks välkomna den. Om världen är på väg att gå riktigt åt helvete, dvs vår så kallade civilisation, så kommer den givetvis göra det, trots att jag skriver kloka blogginlägg som delvis synar vad som sker. Ett sätt, är känslan av att likt Don Qijote slåss mot väderkvarnar. Dvs slåss mot illusioner, med svärd, är föga markvinnande. Svagheten i den liknelsen är väl att Don Qijote slogs mot inbillade fienden, medan jag slåss mot fienden som finns, men inte är inom räckhåll för en ensam dissidents ord och armlängd.
Jag har ju överlevt yttre och inre strider, som knäckt mången medmänniska och motmänniska. Inre strider i form av ångest, oro, brist på självkänsla, och självförtroende. Jag har vid tillfällen, alltför många, stått ensam mot en majoritet som haft fel, betett sig fel, men i egenskap av majoritet, eller tilldelad/egenmäktig auktoritet ”fått rätt” ändå. Jag har utsatts för rättsövergrepp från myndigheter, och myndighetspersoner, läkare, vilka kom undan utan ens en repressalie eller tillsägelse. Jag har kort sagt överlevt helveten som väldigt få kan vittna om. Och jag har inte ”kommit ut hel på andra sidan”, för ”andra sidan” skulle antyda att livet och svårigheterna inte fortsätter. Men jag har kommit ut, hittills med förståndet i behåll. Det har funnits stunder då det känts som att jag inte skulle lyckats med det sistnämnda.
Det finns ord, som inte anses vara menade som vapen, men som definitivt används som vapen mot folk som upplevs som ett hot mot deras livslögn, eller utnyttjande av andra människor. Ord som ”Solidaritet”, ”konspirationsteoretiker”, ”paranoia”,. Det senare nämnda, har jag kommit fram till, ursprungligen varit en medicinsk term för vanföreställningar, likt Don Qijote och väderkvarnarna. Men kan oxå effektivt användas mot människor som har rätt i sak, men är kuvade och nedtryckta i sin självkänsla. En projicering av deras illvillighet, deras mobbing, deras tjänstefel, deras mentala och fysiska förtryck, gentemot en kuvad som står ensam i sitt vittnesmål. Men i själva verket så har det som det i praktiken innebär, nämligen att vara lätt misstänksam, ifrågasätta auktoriteter, inte lita blint på människor, myndigheter, och människor med lokal makt, och psykopatiska drag. … det har tjänat mig väl, att vara lite lätt paranoid. Då med dem medvetna förståelsen att allt mina känselspröt uppfattar som hot, inte nödvändigt är precis så som varningssystemet larmar om. Men lika så, en medvetenhet om att det faktisk KAN vara så som larmsystemet inom säger mig. Larmsystemet som är mjukvara i mig, bestående av erfarenheter i livet. Alarm kring traumatiska övergrepp jag rent faktiskt drabbats av, ljuder ju starkare än andra. men det innebär inte att larmet som går inne i mig är fel, bara att det ljuder högre inombords. Så hjärnan och förnuftet måste samarbeta, inre logiska resonemang måste balansera larmet. Samt vetskapen om att det allra mesta ikring dig i ditt liv, mig i mitt liv, inte går att påverka ett skit. Det kan vara både deprimerande och frigörande, beroende på situation, och hur man väljer att se det.
Som Edward Cole, spelad av Jack Nicholson i The Bucket list säger när Morgan Freemans karaktär, Carter Chambers fråga om 95 % av jordens befolkning har fel, när de tror på en Gud vars existens inte går att bevisa:
”If life has taught me anything, it’s that 95 percent of the people are always wrong.”
Det är ändå en viktig att att komma ihåg, att ANTALET troende, följare, för en idé eller värre saker, inte alls behöver ha att göra med vem som har rätt. Och vidare, är det inte viktigast VEM som har rätt, utan VAD som är rätt. Och för att närma sig det, måste man ifrågasätta allt och alla, alltid… ja i det närmaste. Eller åtminstone ha en lätt sovande paranoid vakt inombords, som kan slå igång larmet för att kunna fortsätta söka sanningar. Motsatsen till paranoid, skulle kunna vara ”godtrogen, enfaldig, blåögd”. Så det gäller att balansera. Jag har t ex en gång fått inskrivet i min medicinska journal, att jag hade paranoia, när jag vittnade om att en myndighet läckt uppgifter om mig, utan att ha laglig eller moralisk rätt att göra så. Uppgifter som dessutom inte överensstämde med sanningen. Jag kunde alltså bevisa att så var fallet, men likväl fick jag en ”diagnos” tillskriven mig, om att inte vara tillförlitlig, eller eg vid mina sinnes fulla bruk. Att i flera liknande rättsliga övergrepp mot en, behålla förståndet, är faktiskt en bedrift. För du utsätts för dem inför en som har total makt över dig, när du själv redan innan är i en situation av maktlöshet.
Och för att stilla min ikväll återuppväckta oro, och ingjuta mod i mitt understundom utmattade sinne för optimism, så kan jag ju erinra mig mina egna tankar bara för en månad sedan, när jag under några veckor väntade på en undersökning, via kamera upp genom snoppen, och ett läkarfinger upp i analen, skulle få reda på om ”en substans” på 1,3 cm, var något farligt eller ofarligt. då kom jag fram till, INNAN själva beskedet och sjukhusbesöket, att … tänk om jag överlever detta, då har jag ju oroat mig i onödan. Men även att om det skulle bli värsta tänkbara scenario, sjukdom, långt lidande med giftig medicinering, och kanske död… så har jag oxå oroat mig i onödan. Åtminstone utifrån perspektivet att att ta reda på den tid jag har kvar. Vilket återanknyter lite till det suveräna filmen ”The Bucket List” som jag hämtade citat ifrån nyss. – nu är det ju en bra tanke att tänka så, men en utmaning i utförande och praktiserande i vardagen.
Men hur som helst, vilka scenarion som än må inträffa, eller inte. Varav några dök upp i mitt sinne, i strävan efter kunskap om hur världen ser ut och fungerar, och vilka odds vår ”civilisation” har att överleva. Så är det att oroa sig i onödan, hur det än går. Jag kan bli angripen igen, jag kan råka ut för rättsövergrepp igen, vår civilisation kan braka samman mitt framför mina tvivlande ögon, och alldeles oavsett, så påverkar inte min oro utkomsten av detta.
Jag är en idiot som tror och hoppas, men en klok, lätt paranoid sådan, under egen kontroll och balans.
P.S ett annat citat från en annan film, dök upp som försvar till att faktisk delvis fortsätta engagera mig i min omvärld, rätt och fel, sanning och lögn, denna gång från Lord of the rings, Konungens Återkomst. Så till alla er som tycker det är en bra idé att blunda för det som sker:
– ”Too few have come. We cannot defeat the armies of Mordor.
Theoden: – No we cannot. But we will meet them in battle nonetheless.”