söndag 11 augusti 2024
Det kan vara svårt, fortfarande att hitta orden för mina sanna känslor och mina sanna tankar. Men så lever vi också i en tid då Sanna känslor och tankar inte är tänkta att existera. Så den förnimmelsen och känslan är både delvis sann och förlåten i samma andetag. Mycket känslor är parallella, och skulle kunna misstas för motsägelsefulla. Det behöver de inte vara har jag kommit fram till. Det kan finnas en myriad av känslor som är sanna samtidigt, bara en fråga om vilken känsla som är längst fram eller tränger undan andra känslor. Lycka, sorg ensamhet, harmoni, ilska, disharmoni, längtan efter ensamhet, oro, uppgivenhet, längtan efter tvåsamhet, stark, svag….. allt finns samtidigt
Tiden går, det kommer ingen ifrån. Tiden går, medan vi lever livet,, eller bara existerar. Att bara existera, kan när jag jag nu smakar på uttrycket, vara att verkligen leva men det kan också innebära att inte leva sitt eget eget liv, ha sina egna tankar och känslor. Att stänga av, är en överlevnadsfråga. Det är som att pausa ett hotfullt läge, bara för att egentligen hamnar i precis samma känsla och läge när man sedan tvingas slå på igen. Jag ” pausar ” flera gånger varje dag. Jag tror det är naturligt. Men vid kris slår man av helt. Och lämnar ett skal till omvärlden. Att stanna upp och andas, vara fri från tankar, göromål och saker som ska göras, det är nog inte att stänga av. Det är att vara, och enligt mig en av de svåraste saker att få till.
Allt, nästan allt har varit prestation för mig, hela livet. Känslor man inte har kontroll över, tenderar komma fram när man stannar upp och andas. Rastlöshet, rolöshet, men nödvändigt för mig. Det är svårt att hitta ord för någon slags heltäckande sammanfattning om läget, livet för mig nu. Ibland lite känsla av meningslöshet, tristess, likgiltighet, varför lever man? Vad vill jag? Och så klassiker så klart ” meningen med livet ” Det finns inget svar på
Vad strävar jag efter vad strävar människor efter? Vad strävar mänskligheten efter? Tillfredsställelse? Sexuell? Beröring (hoppas på) njutning? Tillfreds med vad jag åstadkommit? Jag har tidigare skilt lite väl mycket på att överleva, och att leva. Att överleva är en del i att leva. Och frånfället av den faktorn i och med vårt trygghets knarkande samhälle, har skapat meningslöshets känslor. ” att leva livet ” ” blir över pretentiöst och smått omöjligt. Och definitivt stressat. En tomhet uppstår. Ett tomrum där faran, överlevnaden tog plats en gång. Kampen.
Utan kamp inget liv.
Kampen finns, men saknar konturer, saknar förkroppsligande, saknar synlig fiende av kött och blod. Fienden av idag är mäktig för att den äger våra känslor våra hjärnor och våra sinnen. Fienden finns inte att betrakta för ögat och örat här och nu. Som en varg om natten i mörkret. Som en orm i gräset som hugger. Som en cancer i kroppen som inte syns men äter oss inifrån. Som ett vaccin i våra celler, som ett gift verkar fienden utan att behöva möta sina offer. Människorna mig och dig. En björn kan jag eventuellt fly. En Globalist hur flyr jag från denne? Du kan inte leva på något annat jordklot