…
Jag är människa, och mänsklig, med brister och förtjänster. Och jag försöker bättra mig, men kommer aldrig bli fulländad. Kommer misslyckas, kommer inte leva upp till mina högt ställda ideal, jag kommer få tumma på hur jag vill vara gentemot andra, och till och m,ed mot mig själv. Precis som ett krig sällan vinns i långa loppet genom huvudlöst anfall utan reträtter och taktik. Alla ”stora” härförare (despoter/slaktare/massmördare) har fått erfara det eftersom de fått storhetsvansinne om de inte hade det redan från början. Så ibland får jag stå rakryggad och möta kritik, möta världen, helst så ofta det gå, men det finns tillfällen då man måste inse att man inte orkar, inte räcker till. När man undviker situationer och människor, och det måste vara okej.
Men låter man DET gå för långt, inkräktar det på ens själva väsen, och man blir till ingenting. En balansgång således.