…
Jag vet varken ut eller in, känner mig som luften gått ur mig. Är det sorg ? kanske. Är det saknad? Kanske. Är det längtan? kanske … men jag känner för närvarande inget hopp, jag har inget mål, inget trovärdigt scenario att sikta på, som förbättrar livet. Inget hopp….
Det sliter både på kropp och själ att odla, kampen mot elementen, vädret. Torka i maj, hagel och ösregn i början av Juni,,… och nu börjar det ”storma” ”de objudna matgästerna” (människor och skadedjur) Osså dom som jagar mig efter hjälp på lotterna. Ingen dans att se fram emot. Har inte blivit nån långfärdscykling nästan, den kom av sig efter njurstenen.
Saknar helt utan grund tider som flytt, och människor som inte längre finns. Eller inte HELT utan grund, men det var inte nödvändigtvis bättre förr. Man bara saknar människor som funnits i ens liv, även om de var både bra och bristfälliga som vi människor alltid är. Jag har haft en tendens att idolisera vissa faders, och ´moders-gestalter jag stött på i livet, och höjt dem upp i skyarna till orimlighet. Så bra är ingen, så hel är ingen… Men visst saknar jag människor som inte längre finns. Och visst upplevde jag världen som mindre komplicerad förr. Det var den inte … jag var bara vilseledd… så som de flesta fortfarande är… Att vakna upp från en söt snäll dröm. till en verklighet som är som en mardröm …är inte helt utan kostnad för ork, själ, kropp och hjärta… speciellt i en tid då de flesta fortfarande ”sover”….
Jag har varit och strött ut vitlöksolja på sargerna, i naiv förhoppning om att den lukten ska få sorken att gå nån annanstans än in i mina grödor. Det halvstormar ute…. Jag har varit ute vid lotterna och gjort vad som behöver göras oavsett väder… men ibland känns det som lite väl mycket motgångar och ”fienden” … och man bara vill lägga ner skiten, och gå o köpa sin giftiga, hutlöst dyra mat, som de flesta andra …
Ibland känner jag att det är tur att livet en dag kommer ta slut, och ibland är det bara underbart att leva. Det är klart att man till slut kommer känna sig nöjd, om man blir sjuk och orkeslös. Men det är också en horribel tanke att leva för evigt, så som tankeexperiment betraktat. En dag ska jag bli jord … men inte än hoppas jag ändå. Micro-deppen, kan lika väl ha gått ur kroppen och själen redan i morgon. Vi får se … den som lever får se. Men visst saknar jag Tage Danielsson och Astrid Lindgren, visst saknar jag pappa, visst saknar jag moster, som alla är borta nu. Och visst saknar jag några som ännu lever, som valt bort mig, som faster och några kusiner. Jag har faktiskt bara en kusin som är den enda släkting jag har kontakt med, och han bara ironiserar hela tiden. Så … NUUU kommer jag fram till känslan jag har… som jag inte hittade ord för …
ROTLÖSHET !
Känner inte att jag hör hemma i något sammanhang, inte har någon uppgift i livet, inte är viktig för någon, så som en mor, en far, en bror skulle kunna va, eller egna barn, eller egen fru. Och detta parallellt med att jag vet att ALLA förhållanden jag haft, har lett till att jag gått ner i depression som jag knappt tagit mig upp från. Det saknar… tillhörighet… kan jag inte få….
Lyssnar nu, samtidigt som jag skriver detta, till Temat fråmn TV-serien Onedinlinjen. Ett stycke som efter lång uppbyggnad lyfter ordentligt, nästan lika mycket som gitarrsolot Micke Nord Andersson spelar i ”Så många mil” Med Sven-Ingvars, När Sven-Erik Magnusson sjunger den, och vet om att han är döende i cancer. Varje gång jag hör det solot… känns det som jag flyger.
Motgång med fiskerulle-trasslet oxå… ibland räcker det med flera små motgångar, när man är på gränsen i övrigt och väsentligt. Ändå får jag i mig mat, jag tvättar mig ren, borstar och tandtrådar mina tänder… diskar och sköter om mig själv. Det är en grundregel att sköta om mig själv, oavsett hur det känns… för det blir inte bättre av om jag inte sköter om rutinerna. Så det gör jag bra. Men jag känner mig rätt oviktig och överflödig, ur det familjära perspektivet … och rotlös … det kommer jag bära med mig in i döden. Det är bara att hitta sätt att hantera det… samt tillåta mig att sörja det jag aldrig fick… sörja ibland, och sedan ta sig upp, och sörja nästa gång det poppar fram.
Torsdag imorgon. Jag ska nog göra som jag brukar med helgdagar som familjer träffas, jag ska göra det till en vardag, och fylla midsommarafton med trivialiteter och nyttogörning. Kanske oljar jag trädgårdsboden. PÅ så sätt behöver ingen låtsas tycka om mig, tvingas inkludera mig, eller låtsas bry sig, och själv får jag nåt gjort.
Får väl se vilken godnattsaga jag tittar på DVD ikväll. Kanske blir dansar med vargar, eller The bucketlist.