Skitiga fönsterrutor förtar skönheten en aning när jag tittar ut 21:29 på kvällen över Ångermanälven och våren som som vanligt tvekar. Jag har gjort mycket idag så det blir ingen fönsterputs. Får nöja mig med en kopp espresso, ett russin och en god bok. Jack Myers we have all the time in the world, byts mot Sades the sweetest gift. Bägge är representativa för min stämning, men den första vet jag inte hur sann den är.
Strålkastare ifrån en bil på campingen bländar mig en kort sekund där jag sitter i hängstolen, nu i skymningen. Tomaterna har fått stödpinnar, kryddväxterna verkar ha stannat i växten, kålen verkar ta sig bra. Dimman börjar lägga sig på Petersborgsnipan, och Remsle och neonljusen redan tända. Någon enstaka plusgrad.
Imorgon söndag, troligtvis middag hos en vän. Igår fick en granne komma och hämta mat av mig. Rotsaker i ugn och blomkålssoppa. Jag frågade om han hade fisk så det räckte till mig. Det hade han inte 
Har fortfarande fuktiga ögon nära till gråt, och jag får kämpa för att räta upp ryggen och fram med bröstkorgen och andas stolt. Varje andetag måste fokuseras på för att få in syre. Jag har deklarerat, och betalt räkningar. Och för att citera Niklas Strömstedt, ” det ger mig inre frid ”, även om det är en överdrift i mitt fall. Men för att fortsätta citera Niklas Strömstedt, och samma låt:
”Men inga änglar gråter så Gud förlåter nog mig, jag är bara människa En av dem som blev kvar på jorden ett tag Alla stjärnor brinner för män och kvinnor som får, chansen att ändra sig Inga änglar i skyn, gråter för mig”
Jag känner mig nöjd med att ha tagit ner mitt egenhändigt snickrade köksbord till källaren, och ersatt det med ett mycket mer praktiskt och mindre bord från Jysk. Mitt tidigare köksbord har alltid varit stort för min lägenhet, men jag har haft ett kvar uppe av nostalgiskäl.
Jag är nog inte rädd för att dö längre, men känner väldigt olust för att bli svårt sjuk, och en utdragen period som leder till en plågsam död. Men eftersom jag inte kan styra det borde jag låta det vara. Oftast lyckas jag med det, men inte alltid. Och just nu lyckas jag inte alls med att stänga ute tankar och inför människor som vill förstöra för mig. Och förstöra rejält alla har väl sitt, och det är väl det som är problemet. Förut hade alla sitt tillsammans. Nu sitter vi i var sina lägenheter splittring mellan könen, och inte ens längre mellan två sen utan mellan tre och flera. Splittrade mellan rött och blått, medan verkligheten av det verkliga förtrycket sker globalt och ger blanka fan i rött och blått. Ger blanka fan i män och kvinnor. De har lyckats, maktens människor, med att Söndra och härska.
Tänker på pappa, moster Maggan som har försvunnit från livet. Tänker på mina bröder som finns men inte finns. Tänker på livet som har varit, alla dessa år av djup djup ångest, förtvivlan, avgrund djup förtvivlan. Som just nu för tillfället inte drabbar mig. Men som aldrig känns långt borta. Tänker på människor som har kommit och gått. Vänskap som har försvunnit. Kärlek som aldrig blev. Familjen jag aldrig haft, och familj jag aldrig fått. Och detta till trots kan jag säga att jag är lyckligt lottad, för tillfället.
Min framtidstro, skulle kunna vara bättre. Nuförtiden ser jag väldigt lite på tv lyssnar aldrig på radio. Eftersom jag blivit varse om att dessa två medier är till för att programmera oss till lydiga undersåtar. Så att vi vid en skapande kris accepterar tyrannernas diktat som om det vore nödvändigt. Jag kan inte ens se på en naturfilm längre eftersom det mesta är klimatpropaganda även det vackraste av naturfilmer, förstörs av det falska budskapet. Väldigt litet prat det om microplaster, förgiftad natur. Det är alltid fokus på fel saker och gömmande av sanningen. Därför läser jag nästan hela tiden böcker, före jag ser på tv eller lyssnar på radio.
Värdefullt
Ja tittar då och då på konsten på apotekshuset. 30 000 för en tavla där, i textil. Det tycks måsta vara konstigt för att vara värdefullt. Men det räcker inte, det måste till att någon än mer galen finner det konstiga för mästerligt, och där är ett vansinnigt högt pris en nödvändighet. För ca 30 år sedan när jag jobbade på kommunhuset ställde jag några oljemålningar jag gjort i cafeterian. De blev knappt tittade på. De föreställde flottarmonumentet, i flerupplaga, och medvetet starka onaturliga färger. Jag hade sedan märkt upp verktygen som tillhörde vaktmästeriet med guldfärg och svart, och hade en stor pappkartong som underlag, och satte inte min underskrift på dem, ställde den i cafeterian, och log åt uppmärksamheten den fick.
Vem avgör vad som är värdefullt. Köpare? Eller prissättaren? Vem avgör värdet av människor?