Det är här, dagboken jag tänker mig att jag ska vara ärlig med mina känslor. Det är inte alltid så lätt att nå dit dock, då större delen av livet, tillbringar de flesta i ett slags skådespel och en kamp som kräver att lägga känslor åt sidan. Mycket är för närvarande ändå bra just nu. Och framtiden och det förflutna kan jag inte göra mycket åt, men även om det finns mycket som faktiskt är riktigt bra, så finns oro. När jag tänker efter är det nästan uteslutande oro över framtiden som är på minuskontot. Inte så mycket det förflutna, som det tidigare varit.
Sorg? … nja. kanske lite ledsen ibland, men inte så mycket djup sorg som tvingas sig fram från det inre. Den finns så klart, är en del av mig, men inte dominant. Den får finnas i bakgrunden, och jag kan och bör lufta den lite ibland. Och gör… Den sorg som är i, må väl vara en saknad av familj och tillhörighet. Den kommer nog alltid finnas där. Jag räknar lite med det i alla fall. Men det var länge sedan jag grät, känns det som. Fast å andra sidan finns det perioder då jag grät flera timmar om dagen, så kvoten kanske är uppfylld ändå?
Jag kan till exempel inte påverka den ensamhet som uppstår till följd av att så många övergett sin egen och andras frihet och sanning strävan. Och kastat både förnuft, identitet, samhörighet och demokrati på soptippen, till de auktoritära stora förtjusning. Det är en mental, intellektuell ensamhet, att träffa människor som inte bryr sig om nåt eller nån. Och förhålla mig till att de flesta ”klipporna” i mitt liv var gjorda av sand.
Världen är instabil, klimatet är inget mot hur instabil människans värld är och har blivit. Jag börjar förstå att klimatet trots allt inte är mer instabilt än det historiskt varit. och att klimathotet som det presenteras är en bluff, en skenmanöver för att införa strikt, global diktatur, och i slutändan en befolkningsminskning. Precis som feminismen, regnbågsrörelsen, vaccinismen, och alla proxy-krig och folkmord som pågår än idag. Och människans värld är det till följd av, som jag ser det århundraden av överkonsumtion, underfinansiering, kortsiktighet, utarmande av jorden. Och framför allt på grund av totalitära krafter som nu har börjat genomföras sin dystopiska dröm, och mänsklighetens mardröm.
Idag är Tomas Lundin, den stabilaste klippan i mitt liv. Det innebär inte att jag inte kan spola bort av tidvattnet, krossas av större objekt, blåsa bort i orkan eller vittra sönder av tidens gång. Men det innebär att jag är den jag kan lita bäst på att inte svika mig själv och eller omvärlden. Inte folkhälsomyndigheten, WHO, eller min frånvarande ointresserade läkare.
Tidigare har jag lutat för mycket, lutat på andra, mot andra i tron om att det är dom som fått mig att inte falla, falla igenom. Den tron har varit en illusion i sig. Som enkom jag är ansvarig för. Och den illusionen uppstod väl kanske utav allt jag varit med om, men framför allt, allt jag inte varit med om. Så som en trygg uppväxt där jag skulle fått tid och lugn att bygga upp mig själv som självständig, utan att luta mig på klippor
Så det är två saker som påverkar min bild av mig själv, och min bild av klippor. Det ena är det som jag skapat i mitt sinne, en överdriven positivt överdriven bild av mina klippor. Som är omöjlig att leva upp till, ens om de försökt. Dom är och var människor inte änglar. Den andra delen som faktiskt inte är min förskyllande, eller som jag inte påverkar, är den att de senaste åren så har de fakto väldigt många människor agerat fegt, omänskligt, ryggradslöst, och för ljuget. Och det är något som dom själva får stå till svars för, inför sig själva.
R,M,B,T,J,E,S,R,M,G…. Initialerna människor jag tidigare utsett till klippor för mig. Och många av dessa föll för trycket från och med 2020 och framåt framåt framåt. Och har ännu ej återvänt till sunt förnuft sans och självrespekt. Men nya initialer har kommit att få större betydelse, som M, B, E, L…… och inte minst T.L