…
Trots att jag fått mycket gjort idag, och borde känna mig nöjd, så känner jag mig bara ledsen. Jag oroar mig mer än jag erkänner inför mig själv. Inte bara för världen och likgiltigheten från medborgarna, utan även över hur lätt människor tycks överge varann, hur lätt de kan tänka sig förrådda sina vänner. Och de kan välja främlingars sida mot sina vänner enkom till följd av illasinnade rykten. Hur lätt folk kan bli hatiska, så som under plandemin, när en regelrätt förföljelse av ovaccinerade ägde rum, ledd av staten och myndigheter, utförd av hatiska skrämda medborgare.
Ibland känner jag att jag inte vill leva i den här världen längre. Jag tror uppriktigt… alltså på riktigt uppriktigt att jag inte skulle vara speciellt saknad den dagen jag inte längre är här. Och jag tror inte att det gör mig unik. Jag skiter fullständigt i hur många som skulle komma på min begravning dock, då är jag redan död, och märker inte av det. Nu i livet är det värre….Människan är ett rått släkte.
Jag vet inte om jag tror på kärleken. Jag skulle vilja ….
Jag tycker att jag är värd att älskas
Jag tycker att jag är en bra människa
men det är inte det som genererar kärlek
Vad vet jag inte, men det är inte godhet
Jag ser tillbaka på mitt liv
Det har varit en kamp att överleva mentalt
med själen i behåll, jag har överlevt
men har jag levt?
Jo det har jag, och jag lever än
Men ständigt en stor klump oro i mitt bröst
när kommer nästa svek?
Utifrån erfarenhet har jag inte haft anledning att lita på folk
Och jag kommer få uppleva det igen
Pratade med Jennifer på Kappahl idag
Hon sprider glädje… jag tror det är en bra själ
Jag har städat och möblerat om, vilket är en utmaning i en trångbodd etta.
Har förberett för odling
Något saknas i mitt liv
Jag är sorgsen, under min trevliga yta