…
Ibland känns det dom om man inte riktigt finns faktiskt. Man får nypa sig i armen, och gör det ont då, så är det väl lite mer troligt att man faktiskt finns. Men det kan väl inte va allt? Att det ska göra ont?
”Vad ska man göra ? Hitt på nå!”
”Har du ingen mamma eller pappa”
”Fortsätt ni bara gå på ni”
Mån-dag. Ja månen var uppe o lyste. Januari, eller som Lidl har döpt om det till: ”Sparuari” – Ibland asså. Deras ”höga priser är o-Lidligt” var åtminstone kul. Spelat in Anders Lundin låt lagt ut på tuben, i hopp om att bli mer älskad av människor som jag inte känner och som inte bryr sig om varken mig eller min musik. Nä … det går si så där faktiskt. Varken är eller känner mig mer älskad. Det är ett litet partytrick för mig själv i mitt enmansparty, där jag försöker lura mig själv. Men jag är för smart för mina trick, jag avslöjar mig själv ganska fort.
Lena Andersson är fantastiskt torr och logisk, och klär av i synnerhet, än så länge i boken, Metoos galenskaper. Pannkakor på filmjölk idag. Läser, spelar, läser, äter, pissar, spelar, skiter, duschar, borstar tand, läser, sover … jo rå här är det livar må ni tro!
Fixar snart inte alls att se på nånting på tv. Det är bara för korkat och dumt. Jag ser ibland på the Mentalist, som förströelse. Piggar upp hjärnan lite iaf, med hans mind tricks för att lösa brott. Pusslet ligger i tusen bitar … än… så när. Halva ramen lagd. Jag är för social för att sätta mig på en stubbe i skogen i en månad och sura ner världen. Världen skulle nog inte gå under av mitt tilltag ändå så.